När de svenska förordningarna om kommunalstyrelse trädde i kraft den 1 januari 1863 delades Sverige in i närmare 2 500 kommuner. Av dessa var 88 städer och åtta köpingar. Övriga cirka 2 400 var landskommuner. Nästan alla socknar blev landskommuner, utom de som ansågs alltför befolkningsmässigt små för att klara sig på egen hand. Genom förordningarna renodlades (delades) den kommunala förvaltningen och det var här begreppet kommun infördes. Kyrkliga ärenden skulle handläggas inom den kyrkliga kommunen och övriga ärenden inom den borgerliga kommunen. Varje församling (stadsförsamling respektive socken) utgjorde en kyrklig kommun. Varje stad, varje köping och varje församling (socken) på landsbygden utgjorde en borgerlig kommun. Normalt användes kortformen kommun i dessa kommuners namn, utom när det fanns flera kommuner av olika typ men med samma namn (landskommun (ordet känt sen 1840), köpingskommun (känt från 1893) eller stadskommun (känt från 1839). Formellt kan detta dock leda till vissa missförstånd idag då städer och köpingar också var kommuner då. Antalet landskommuner förändrades inte nämnvärt under de följande 90 åren. Några blev köpingar, som sedan i vissa fall blev städer. Några delades och ett mindre antal inkorporerades med grannkommuner. Vid kommunreformen 1952 reducerades antalet landskommuner till 816. När begreppet landskommun avskaffades den 31 december 1970 och enhetlig kommuntyp infördes (1 januari 1971) blev antalet kommuner 624.