.
NÀr de svenska förordningarna om kommunalstyrelse trÀdde i kraft den 1 januari 1863
delades Sverige in i nĂ€rmare 2 500 kommuner. Av dessa var 88 stĂ€der och Ă„tta köpingar. Ăvriga cirka 2 400 var landskommuner. NĂ€stan alla socknar blev landskommuner, utom de som ansĂ„gs alltför befolkningsmĂ€ssigt smĂ„ för att klara sig pĂ„ egen hand.
Genom förordningarna renodlades (delades) den kommunala förvaltningen och det var hÀr begreppet kommun infördes. Kyrkliga Àrenden skulle handlÀggas inom den kyrkliga kommunen och övriga Àrenden inom den borgerliga kommunen. Varje församling (stadsförsamling respektive socken) utgjorde en kyrklig kommun. Varje stad, varje köping och varje församling (socken) pÄ landsbygden utgjorde en borgerlig kommun. Normalt anvÀndes kortformen kommun i dessa kommuners namn, utom nÀr det fanns flera kommuner av olika typ men med samma namn (landskommun (ordet kÀnt sen 1840), köpingskommun (kÀnt frÄn 1893) eller stadskommun (kÀnt frÄn 1839). Formellt kan detta dock leda till vissa missförstÄnd idag dÄ stÀder och köpingar ocksÄ var kommuner dÄ.
Antalet landskommuner förÀndrades inte nÀmnvÀrt under de följande 90 Ären. NÄgra blev köpingar, som sedan i vissa fall blev stÀder. NÄgra delades och ett mindre antal inkorporerades med grannkommuner.
Vid kommunreformen 1952 reducerades antalet landskommuner till 816. NÀr begreppet landskommun avskaffades den 31 december 1970 och enhetlig kommuntyp infördes (1 januari 1971) blev antalet kommuner 624.
Landskommun