Landskapet Blekinge i Blekinge län i Götaland.
Län: DK; Sölvesborg, Lyckå, Kristianopel, SE; Kristianstad, Kalmar, 1684- Blekinge
Lagsaga: Skåne, Blekinge
Domsaga: Bräkne-Karlshamn, Lister-Sölvesborg, Östra+Medelstad.
Fögderi: Blekinge V, Blekinge Ö, Bräkne-Lister, Karlshamn, Karlskrona, Ronneby, Sölvesborg, Östra+Medelstad.
Härad: Bräkne, Lister, Medelstad, Östra.

Arkiv: Skånska (Skå,Ble,Hal) generalguvernementet,
Länk: Tacitus: Blekinge historia

Blekinge var under flera hundra år gränsland mellan Danmark och Sverige. Ca 890 nämns Blekinge som tillhörande svearna i Wulfstans reseskildring. Redan på 1060-talet skall landskapet ha kristnats av biskop Egino från Dalby. Adam av Bremen skriver i fjärde bokens fjortonde kapitel: ”Men om vi vänder tillbaka till det baltiska havets mynning i norr, möter vi först nordmännen, därefter skjuter det danska landskapet Skåne fram, och öster därom bebor götarna ett vidsträckt område upp till Birka”. I fjärde bokens sjunde kapitel skriver Adam följande: ”Skåne är den yttersta delen av Danmark och utgör en halvö”. (Se även: Landamäri, om gamla gränsdragningen mellan Sverige och Danmark.)

Vid denna tidpunkt låg hela Skandinavien under ärkebiskopen i Hamburg-Bremen. Kyrkan i de olika länderna i Skandinavien konkurrerade alltså inte med varandra, utan de samarbetade. Blekinge verkar inte ha varit en del av Lunds stift förrän under 1200-talet enligt bland andra Knytlingesagan och samlingen Necrologium Lundense. I Necrologium Lundense (där de olika ingående böckerna är skrivna under 1100-talet och första halvan av 1200-talet) nämns inte på något ställe Blekinge, orter i dåtidens Blekinge eller personer som bor i eller kommer från Blekinge (inte ens i samband med upptagandet av kyrkliga skatter). Några författare har dragit slutsatsen att Blekinge inte har kunnat komma under Lunds stift förrän under 1230-talet. År 1231 finns det första säkra beviset för att Blekinge är en del av Danmark i huvudstycket i Kung Valdemars jordebok. Men redan 1332-1360 blev Blekinge svenskt igen för att sedan åter bli danskt. Landskapet var ofta skådeplats för sammandrabbningar mellan de båda länderna. Städerna och landsbygden brändes och förstördes av både svenska och danska trupper. Bönderna vid gränsområdet slöt ofta bondefred framför att själva gå ut i krig. Vid freden i Roskilde 1658 övergick Blekinge permanent till Sverige. Historiskt räknas Blekinge till det tidigare Østdanmark, som omfattar områdena Blekinge, Halland, Lister, Skåne och Bornholm.

Under den svenska stormaktstiden upplevde Blekinge en storhetstid. Karlskrona anlades ute på ön Trossö 1680 som en ny svensk marinbas och var trettio år senare rikets tredje stad med mer än 10 000 invånare. Det skyddade läget i den blekingska skärgården, där befästningsanläggningar enkelt kunde försvara platsen kombinerat med en rik tillgång på ek på fastlandet, spelade in när man synade platsen för den nya marinbasen. Även Karlshamn grundades under samma tid, medan de äldre etablerade städerna Ronneby och Sölvesborg somnade in. Karlskrona och Karlshamn låg i närheten av de medeltida handelsplatserna Lyckeby respektive Elleholm och ersatte därmed även dessa. Under 1700-talet var landskapet Sveriges mest urbaniserade med en fjärdedel av invånarna som bodde i städer. Därefter har landskapet upplevt en långsammare utveckling än övriga delar av riket och har ibland elakt kallats för ”Sveriges baksida”.

Blekinges namn kommer från ordet blek som betydde ”glänsande, stilla, lugn”. Antagligen syftar namnet på det lugna och stilla vattnet i den breda fjärden mellan Listerlandet i väster och Torhamn i öster.

Mellan 1231 och 1658 tillhörde Blekinge Danmark. Från 1658 stod Blekinge under Kristianstads län fram till år 1680 då det förenades med Kalmar län. År 1683 upprättades Blekinge län, vilket har bestått oförändrat sedan dess.

Vid Blekinges övergång till Sverige 1658 fanns i landskapet städerna Kristianopel och Ronneby, Flera tidigare städer, Avaskär, Elleholm, Lyckå och Sölvesborg hade tidigare under 1600-talet förlorat sina stadsprivilegier. Kung Karl XI anlade redan 1664 Karlshamn, på platsen för fiskesamhället Bodekull. Staden Karlskrona, som anlades som huvudbas för den svenska flottan, fick sina privilegier 1680. Privilegierna för Kristianopel och Ronneby drogs in.

I den översättning till fornengelska som kung Alfred den store i Wessex i England lät göra av den antike historiken och geografen Paulus Orosius ca 890, infogades två berättelser av Ottar från Hålogaland och Wulfstan om sjöfärder runt Skandinavien. I Wulfstans reseskildring nämns Blekinge för första gången i skrift. Den fornengelska texten lyder enligt följande: ”On bæcbord him wæs Langaland, Læland, Falster, Sconeg, þas land eall hyrað to Denemearcan. þonne Burgenda land wæs us on bæcbord, þa habbað him sylf cyning. þonne æfter Burgenda lande wæron us þas land þa synd hatene ærest Blecingäg, Meore, Eowland, Gotland on bæcbord, þas land hyrað to sweon.”

Översatt till modern svenska blir det: ”På babord sida hade han Langeland, Lolland, Falster och Skåne, dessa länder hör alla till Danmark. Så hade vi Bornholm om babord, och de har sin egen kung. Och efter Bornholm hade vi de land som heter först Blekinge, Möre, Öland och Gotland om babord, och dessa länder tillhör svearna.”