Haparanda sjömanshus

Plats: Haparanda (BD) stad
Källa: SE/HLA/1170002, sources/5026💰,
Kopia:

1871-1946

Sjömanshusets i Haparanda arkiv

Den 30 mars 1748 utfärdades ett reglemente för den svenska handelsflottans befälhavare och manskap i vilket bl.a. föreskrevs att ett för riket gemensamt sjömanshus skulle inrättas i Stockholm. Genom ett tillägg till reglementet 1752 medgavs att sjömanshus fick förekomma i alla svenska stapelstäder, dvs. städer med rätt för fartyg från den egna orten att segla på utlandet och frakta varor till och från landet. I Haparanda som fick stads- och stapelrättigheter 1842 inrättades troligen ett sjömanshus 1871 fastän de förtsa efterlämnade direktionsprotokollen är från 1888.

Sjömanhusens ursprungliga funktion var som sjuk- och understödskassa för sjöfolk och deras familjer samt som disciplinnämnd och arbetsförmedling. Sjömanshusen styrdes av en oavlönad direktion vars främsta uppgift var att förvalta sjömanshusets penningmedel. Inkomsterna bestod bl.a. av olika avgifter, såsom plåtavgift och lästavgift och senare tonavgift, som uttogs av rederierna vid utrikes resor. Även donerade medel från enskilda utgjorde en inkomstkälla. Vid Sjömanshuset i Haparanda synes direktionen av protokollen (serie A I) att döma ha ägnat mycket tid just åt sjömanshusets inkomster och utgifter. Sjömanshuset förräntade sitt kapital väl och kunde under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet bevilja stora borgenslån, bl.a. till Haparanda kommun. Men sjömanhuset använde också en stor del av sina inkomster till pensioner och tillfälligt understöd. Behovet för sjömän att söka understöd hos sjömanshusen kan antas ha minskat något sedan Handelsflottans pensionsanstalt inrättats genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 januari 1864 (SFS 1864:6).

Besättningar på fartyg som skulle avsegla till utrikes ort registrerades före avresan och vid återkomsten till svensk hamn till en början hos magistraten, men under åren 1833-1841 överfördes ansvaret för dessa registreringar till sjömanshusen, vilka dessutom skulle utfärda erforderliga kontrollinstrument såsom sjömansrulla och sjöfartsbok. Sjömansrullan var ett mönstringsbevis som bl.a. innehöll uppgifter om fartygsnamn och anteckningar om på- och avmönstring av besättning. Besättningen ansågs påmönstrad först när sjömansrullan var utfärdad. Sjöfartsboken var en personlig handling som utfärdades som ett inskrivnigsbevis till den som skrivits in vid ett sjömanshus. Innehav av sjöfartsbok var ett villkor för påmönstring på fartyg.

Med 1871 och 1911 års sjömanshusreglementen ålade staten sjömanshusen ytterligare förvaltningsuppdrag. Dessa utgjordes bl.a. av att föra fullständiga register över handelsflottan och dess personal, verkställa på- och avmönstring av sjömän, avgiva statistiska redogörelser rörande fartyg, skeppare och sjöfolk samt att upprätta inskrivningslistor över värnpliktiga sjömän och föra noggranna anteckningar om dem. Tack vare att staten påförde sjömanhusen dessa uppgifter kan man i sjömanshusarkiven från denna tid med ganska stor säkerhet följa sjömäns på- och avmönstringar från olika svenska handelsfartyg.

Sjömanshuset i Haparanda upphörde den 30 juni 1939 på grund av en omfattande omorganisation av sjömanshusorganisationen då 17 av de dåvarande 47 sjömanshusen drogs in. Längs norrlandskusten drogs förutom Sjömanshuset i Haparanda även sjömanshusen i Hudiksvall, Skellefteå och Piteå in. Piteå och Haparanda sjömanhusdistrikt uppgick efter indragningen av sjömanshusen i Luleå sjömanshusdistrikt. Se vidare i historiken över Sjömanshuset i Luleå.