Kyrkostaten (Patrimonium Petri) föregångare till Vatikanen

Arkiv: –

Romarriket hade grundats på två föreställningar: kejsarens gudomlighet och att Rom skulle existera i evighet. När Rom föll för den västgotiske kung Alarik I på 400-talet rasade dessa föreställningar. På 300-talet växte kristendomen upp från en liten rörelse till en statsreligion i staten. Den hade enligt traditionen kommit dit med aposteln Petrus som Romersk-katolska kyrkan ser som sin grundare och som Kristi rättmätige efterföljare. För den romerska grenen av Kyrkan blev alltså Rom och inte Jerusalem religionens centrum. Därav kommer det latinska namnet på Kyrkostaten, Patrimonium Sancti Petri, vilket betecknar de egendomar och de landområden som tillhör Sankt Petrus.

Hos Paulus framträder tankar, särskilt i Romarbrevet, om att ingen överhöghet är överställd Gud. Detta ledde till en ambivalens i den tidiga kyrkan om hur församlingen skulle förhålla sig till den världsliga makten och dess lagar. Under den tiden framrädde kyrkoläraren Augustinus (354–430) med sitt verk De civitate Dei (Om Gudsstaten) i vilken han förfäktar idén att från Rom skulle världens frälsning utgå.

692 försökte kejsare Justinianus II förflytta påvestolen till Konstantinopel, men misslyckades; genom att Rom hamnade under bysantinskt styre kom emellertid påven att personifiera drömmen om Roms återvunna självständighet. Efter sju orientaliska påvar tillträdde romaren Gregorius II som påve 712. Romerska kyrkan och den östliga kristendomen började under samma tid gå skilda vägar, och katolikerna bildade en förening med karolingerna som senare skulle utgöra grunden för Tysk-romerska riket, vilket enligt många historiker utgör grunden till den västliga civilisationen.

Kyrkostaten (på latin: Patrimonium Petri, på italienska: Stato della Chiesa, Stato pontificio, Stato romano) var den världsliga stat som påven styrde över från 752 till 1870. Kyrkostatens territorium sträckte sig när det var som störst över vad som idag är mellersta Italien, från Tyrrenska havet i sydväst, till Adriatiska havet i nordöst, och var begränsat av Lombardiet i norr, av Modena och Toscana i väst och i sydöst av Kungariket Neapel. Kyrkostaten hade komplicerade relationer till Tysk-romerska riket, där maktkamper mellan kejsare och påve ständigt gjorde sig gällande. Från omkring 900-talet var dock Kyrkostaten självständig. Den heliga stolen hade ingen egen erkänd stat från 1870 fram till 1929, då Vatikanstaten erkändes.

Ibland avses med benämningen Kyrkostaten de så kallade ”patrimonierna”, påvens egendomar.