Älmhult bestod ursprungligen av en bondgård längs en gammal förbindelseled mellan Sverige och Danmark, vilken existerande redan under medeltiden. Den äldre forntida gården låg öster om den senare, i det som idag är Haganäsparken, men flyttades vid okänd tidpunkt. Gården, som var en skattegård, är belagd i skriftliga historiska källor ifrån 1545. Gården tillhörde Stenbrohults socken. I Älmhult anlades under 1660-talet ett gästgiveri, i samband med att vägen förbi gården byggdes ut till en ny nord-sydlig riksväg. Den förste kände gästgivaren var Jöns Andersson (kallad ”Jöns Pinkare”), en driftig person som även var kopparslagare, länsman och kyrkvärd. År 1676 ägde delar av den så kallade Loshultskuppen rum i Älmhult, då traktens bönder lade beslag på en mängd kopparplåtar ingående i en kunglig penningtransport. Gården Älmhult, eller Elmhult som det skrevs i äldre tid, ingick mellan åren 1648 och 1681 i Virestads friherrskap som var donerat greve Lennart Torstenson och efter dennes död hans son greve Anders Torstenson, men drogs in vid Karl XI:s reduktion.

Älmhults gård kom genom uppodling och arvskiften att växa och delas så att det 1825, då den äldsta kartan uppgjordes och enskifte genomfördes, fanns fyra gårdsbruk som alla delade på gästgiverirättigheterna. Dessa fyra gästgivare var alla ättlingar till nämnde Jöns Andersson, men efter skiftets omfördelning av jordlotterna till sammanhängande enheter kom gårdsbruken av olika anledningar att säljas ut till oskylda personer (ej befryndad, ej släkt). Efter att handelstvånget upphävdes 1846 kom Älmhult genom sitt geografiska läge och gästgiveri att bli en plats för ekonomisk aktivitet bland allmogen, där bland annat en frimarknad vid dagens Oxtorget fick stor betydelse.