Fögderi avsåg i Sverige förr de lokala skattemyndigheternas verksamhetsområde, vilka sorterade under respektive länsstyrelse. 1 januari 1991 omorganiserades skatteväsendet och fögderierna kom att avskaffas och istället ersättas med en skattemyndighet för varje län. År 2004 kom dessa att slås samman med dåvarande Riksskatteverket (RSV) till det nya Skatteverket.

Till fögderiernas ansvarsuppgifter hörde bland annat mantalsskrivning, taxering och uppbörd av skattemedel. Ansvarig för fögderiets verksamhet var innan år 1918 fogden, eller kronofogde som denne också kallades. Vidare fanns även en häradsskrivare, vilken efter år 1918 övertog chefsverksamheten för fögderiet, liksom en eller flera kronolänsmän, vilka hade fjärdingsmän som biträden. Kronolänsmännen omvandlades år 1918 till landsfiskaler. Fögderierna hade sitt ursprung i de medeltida slottslänen, till vilka landområden fördes för att svara för en borgs underhåll. I praktiken var fögderiet från början en förläning till slottets hövitsman med rätten att uppbära skatt från traktens bönder (mestadels dock för kronans räkning).

Den 1 januari 1918 ändrades fögderierna genom att häradsskrivaren blev chef för fögderiet och ansvaret för indrivnings- och utsökningsverksamheten i riket överfördes på landsfiskalerna och stadsfogdarna. Kronofogdarna avskaffades samtidigt. I riket fanns 119 fögderier samt 70 städer som stod utanför fögderiindelningen. Fögderier var underordnade länen och länsstyrelserna, och fögderierna var under perioden 1918-1965 i sin tur uppdelade i landsfiskalsdistrikt. Sveriges indelning i landsfiskalsdistrikt upphörde 1965. Den 1 januari 1967 infördes en enhetlig indelning i fögderier i hela Sverige, och städernas egna kommunala uppbördsverk förstatligades. Benämningen lokala skattemyndigheten ersatte den tidigare använda häradsskrivaren. Exempelvis hade chefen för Lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi titeln fögderidirektör.

Länsstyrelsen är den högsta statliga myndigheten i varje län. Länsstyrelsens chef är landshövdingen. När länsstyrelserna infördes 1634 fick de en mycket stark maktställning. Landshövdingen betraktades som kungens ställföreträdare ute i landet. Långt in på 1900-talet användes oftast beteckningen K. M:ts befallningshafvande, inte länsstyrelse.

Länsförvaltningen har sitt ursprung från stormaktstiden. Genom regeringsformen 1634 och landshövdingeinstruktionerna 1635 och 1687 skapades den länsförvaltning som bestått i sina huvuddrag fram till modern tid. Landshövdingen kallades ursprungligen konungens befallningshavande. Han skulle se till att rikets lagar följdes, att staten fick in sina skatter o.s.v. Han blev också länets talesman gentemot den centrala statsmakten.

Under loppet av 1900-talet överfördes många av länsstyrelsens tidigare uppgifter till fristående myndigheter. Dessutom fick många andra statliga myndigheter avdelningar på länsnivå. Länsstyrelsens roll har förändrats. Den skall nu inte bara företräda statsmakten i länet, utan även tillvarata länets intressen gentemot staten och verka för utveckling av länets näringsliv.

Från 1600-talet (1634) till 1950-talet bestod länsstyrelserna av två huvudavdelningar med egna arkiv: landskontor och landskansli. I princip ägnade sig landskontoret åt mantalsskrivning och skatter, landskansliet åt alla andra frågor. Militära ärenden förekom på båda avdelningarna.

Den första större omorganisationen skedde på 1950-talet. Landskansliet delades 1953 in i mindre sektioner och från och med 1958 skedde samma sak med landskontoret. 1971 upphörde sektionerna och ersattes med avdelningar och enheter.

Chef för landskansliet blev landssekreteraren. Landskansliets arbete utgjordes av ärenden om bland annat fångvård, fattigvård, gästgiverier, riksdagsval och försvarsfrågor.

Landskontoret leddes av landshövdingens närmaste man landskamreren som var ansvarig för ärenden av ekonomisk karaktär. I princip ägnade sig landskontoret åt mantalsskrivning och skatter, landskansliet åt alla andra frågor. Militära ärenden förekom på båda avdelningarna.

En av landskamrerarens viktigaste arbetsuppgifter var att årligen framställa den så kallade landsboken i vilken länets räkenskaper redovisades. Landsböckerna började föras redan under tidigt 1600-tal. Landsböckerna kan förutom räkenskaperna även innehålla mantals- och taxeringslängder.

Ansvaret för kronans egendom i länet återspeglas bl.a. i kontrakt från kungsgårdar och boställen av olika slag. Landskontorets militära förvaltningsuppgifter har gett upphov till en relativt stor mängd handlingar bl.a. rörande rustning, rotering och båtmanshåll.

Förutom nämnda material finns det en mängd protokoll, brevkoncept och inkomna skrivelser som behandlar landskontorets olika verksamhetsområden. De handlingar som lantränteriet var upphov till förtecknas ofta för sig.

Läs mer om förvaltningshistoria och skatternas historia:

• Losman, Beata, Förvaltningshistorik: 3.Skattskrivning, skatteuppbörd, indrivning, lagprövning.
• Skatteverket, De svenska skatternas historia.

Från medeltiden fram till kommunreformen 1864, av sockenmännen utsedd och avlönad edsvuren skrivare. Kronan var mån om att fogdarna inte förskingrade skattemedel, därför var det viktigt att egendom, skördar, fångster och så vidare bokfördes. Sockenskrivaren bevakade böndernas rättigheter i företrädesvis kamerala ärenden, förde socknens protokoll över skatteuppbörden vid uppbördstämmorna och såg till att de betalda skatterna fördes in i böndernas kvittoböcker.

Senare blev sockenskrivarna verkliga mångsysslare inom sockenadministrationen. Skrivkunnigheten var inte så utbredd, så skrivarna anlitades också för att göra upp privata dokument.

Den som valdes till sockenskrivare var ofta en kronans tjänsteman och hade därmed visat att han var duglig: kunde läsa, skriva, räkna, behärskade kanslispråket och kunde formulera sig, och framför allt: hur förvaltningsmaskineriet fungerade och hur ärenden sköttes. Skrivarna var demokratiskt tillsatta tjänstemän. De valdes av tinget och utnämndes av landshövdingen. Under 1600-talet kunde det hända att landshövdingen själv valde skrivare, mot allmogens gillande, under 1700- och 1800-talen fungerade systemet med folkval bra.

Benämningen häradsskrivare kom i bruk på 1600-talet och avsåg då den tjänsteman som skrev mantalslängderna och jordeböckerna. Från slutet av 1700-talet tillkom inkomstlängder, eller taxeringslängder, över skattskyldiga inkomsttagare och från cirka 1870 fastighetstaxeringslängder. Från 1947 började debiteringslängder och förmögenhetslängder att föras (Losman).

Fögderierna som var de distrikt inom vilka häradsskrivarna verkade bestod ursprungligen av ett antal socknar och städer vilka sedermera bildade kommuner. I städer med magistrat ansvarade detta organ, dvs. stadens styrelse, för skattskrivningen. I sådana städer fanns t.o.m. 1966 uppbördsverk vars chef var kronokamreraren som skötte mantalsskrivning och debitering av kronoskatt. Häradsskrivare var således lokal skattemyndighet på landet medan magistratsstäder var sina egna lokala skattemyndigheter (Losman, SFS 1946:122).

Fögderierna var i stort sett oförändrade fram till 1917 då fögderiförvaltningen omorganiserades (Losman, SFS 1917:687). Den indelning av fögderierna som började gälla fr.o.m. 1918 ersattes den 1 juli 1946 av den indelning som med vissa mindre förändringar gällde fram till den 1 januari 1967 då de lokala skattemyndigheterna bildades (SFS 1946:18, 1966:246). Vid var och en av de här nämnda fögderireformerna bröts häradsskrivarnas arkivbildning varför det finns häradsskrivararkiv som omfattar tiden från 1600-talet fram till 1917, häradsskrivararkiv som omfattar tiden 1918-1945 och häradsskrivararkiv som omfattar tiden 1946-1966.

I Kungl. Maj:ts instruktion för häradsskrivarna som trädde i kraft den 1 juli 1946 stadgades att det inom varje fögderi skulle finnas en häradsskrivare som i tjänsten löd under länsstyrelsen. Häradsskrivaren skulle i fråga om folkbokförings-, beskattnings- och uppbördsväsendet huvudsakligen förrätta mantalsskrivning samt verkställa preliminär taxering, jämkning av preliminär skatt och debitering av skatt. Häradsskrivaren skulle även upprätta röstlängd för val till riksdagens andra kammare och kommunal röstlängd samt vallängd för prästval (SFS 1946:121). Senare tillkom för häradsskrivaren att bestämma pensionsgrundande inkomst och utöva kontroll av att uppgiftsskyldigheten enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension m.m. fullgjordes (SFS 1965:684). Det ålåg också häradsskrivaren att föra dagbok eller diarer över alla inkommande ärenden och att föra koncept till utgående skrivelser (SFS 1946:121).

Enligt den förnyade instruktionen för häradsskrivare som trädde i kraft den 1 juli 1958 skulle häradsskrivarna föra fullständiga förteckningar över sina arkivhandlingar och ombesörja föreskriven gallring samt i övrigt vårda arkiven (SFS 1958:334).

Häradsskrivarnas arkiv 1946-1966 är förtecknade enligt skrivelse om förteckningsplan utfärdad den 30 december 1958 med kompletterande anvisningar utfärdade den 11 maj 1966. Gallring har verkställts i dessa arkiv med stöd av kungörelsen (1947:562) angående förande av vissa register hos lokal skattemyndighet, kungörelsen (1953:716) angående utgallring av handlingar hos vissa statsmyndigheter, cirkulär (1954:115, ändrad 1963:236) angående utgallring av vissa hndlingar rörande folkbokföringen och den allmänna skatteuppbörden, taxeringsförordningen (1956:623) och Riksarkivets anvisningar för arkivvården hos häradsskrivarna i enlighet med kungligt brev den 30 december 1958. De serier som är utgallrade med stöd av dessa författningar upptas inte med egna förteckningsblad i denna arkivförteckning.

Häradsskrivarens ämbetsområde var fögderiet inom länet. Fögderiet bestod geografiskt av flera härader, därav yrkestiteln, vilka i sin tur bestod av ett varierande antal socknar. Häradsskrivaren skötte även i förekommande fall skattskrivningen i de städer som saknade magistrat. Häradsskrivaren samarbetade delvis med kronofogden. Kronofogden ansvarade för uppbörden medan häradsskrivaren ansvarade för skattskrivningen samt för kontrollen under uppbördsstämman. 1863 blev socknarna borgerliga kommuner. Fögderidistrikten var ändå i stort sett desamma från 1600-talet in på 1900-talet. 1917 omorganiserades fögderiförvaltningen och delades i två, fögderier och landsfiskaldistrikt. Kronofogden upphörde i samband med detta 1918 och ersattes av landsfiskaler medan häradsskrivarämbetet fortsatte sin existens. När skatteväsendet helt förstatligades 1967 upphörde det dock och häradsskrivarna efterföljdes av lokala skattemyndigheter. Häradsskrivare övergick då till att vara en chefstitel hos dessa.

Materialet hos denna arkivbildare innehåller luckor, och enstaka volymer spänner över långa tidsspann. Handlingar från 1600-talet förekommer sparsamt medan 1700–1900-talen är rikast representerade.

Häradsskrivararkiven innehåller material som har med skattläggning att göra, såsom jordeböcker, mantalsskrivningslängder och uppbördsböcker. Detta häradsskrivararkiv består bl.a. av följande handlingsslag:

Jordeböcker har upprättats sedan medeltiden. I jordeböckerna klassificerade man jorden efter skattenatur – skatte-, frälse- eller kronojord. Under 1600-talet upprättades jordeboken varje år, under 1700-talet för sexårsperioder. Under 1800-talet upprättade man jordebok endast 1825 samt på 1870-talet (vilket år varierade mellan fögderierna). Övrig tid förekom s.k. förändringsextrakt när så krävdes p.g.a förändringar i förhållandena. Jordeboken skrevs i tre exemplar och kan återfinnas både i häradsskrivarens arkiv, i länsstyrelsens arkiv och i kammararkivet i Stockholm (numera förvarat i Riksarkivet i Marieberg, Stockholm). Jordeböckerna upphörde i slutet av 1800-talet. Jordeboken upptar alla gårdar och torp församlingsvis. För varje gård och torp angavs oftast brukarens namn och skatten som många gånger betalades in natura och då i form av exempelvis spannmål, smör, ägg, kött, hö eller till t.ex. järn . From 1869 betalades skatten omräknat i pengar. När man forskar i materialet får man tänka på att det sker en successiv utveckling av innehåll och struktur över en lång tidsrymd.

Utöver den skatt som erlades enligt jordeboken uttogs även tionde, vilket gick till prästen och fattigvård. Efter reformationen upptogs även kronotionde, vilket var 2/3 av det totala tiondet. Tiondet kunde betalas in natura eller genom arbetsinsatser såsom exempelvis dagsverken eller skjutsningstjänst. Detta finns noterat i tiondelängderna.

Istället för att betala grundskatt ställde adeln upp med rusttjänst. Noteringar kring detta finns i rusttjänstlängderna.

Markegångstaxor var årliga prislistor över de persedlar (dvs. nyttigheter, utrustning) som jordeböckerna innehöll. Priset sattes av kronofogden och särskilda deputerade från socknarna varje år i november när årets skördar salufördes, och skulle avspegla marknadspriset vid tillfället. Fr.o.m. 1869 förlorade denna prissättning sin betydelse för debiteringen.

Mantalslängden var i sin tidigaste form en kvarntullsmantalslängd över kvarnskatt, som erlades vid malning av spannmålen. Redan 1635 föreskrevs att mantalslängder skulle föras. De låg sedan till grund för de många övriga längder som upprättades av häradsskrivarna. Fram till 1860 finns mantalslängd både i häradsskrivarens arkiv, i länsstyrelsens arkiv och i kammararkivet i Stockholm. Fr.o.m. 1861 finns de i de två förstnämnda arkiven. Mellan 1600 och 1779 skötte särskilda mantalskommissarier mantalsskrivningen, men från 1779 upprättades även dessa längder av häradsskrivaren. Mantalslängderna har varierande utformning både lokalt och över tid. 1804 utkom föreskrifter rörande en riksgemensam utformning av dessa.

Mantalslängderna är topografiskt upplagda utefter socknarna i fögderiet och man använde sig av ett kolumnsystem. Ibland ser man även en uppdelning efter fastigheternas skattenatur i skatte-, krono- resp. frälsehemman och torp. Under gårdarna redovisas sedan befolkningen (alla över mantalsbar ålder). Adeln är ej upptagen då den ej betalade grundskatt. Både mantalsskrivna och icke mantalsskrivna skulle införas i mantalslängden, vilket fastslogs 1673. Mantalen redovisas i siffror. Periodvis noterades dock endast hushållsföreståndaren, som var den som ansvarade för att betala mantalsräntan. Från 1700-talet blev längderna successivt utförligare vad gäller personuppgifter, då alla människor som liv ägde skulle upptagas här. Många nämns dock endast med en siffra och ej med namn. Först på 1800-talet blev uppgifterna fullständigare. Personernas ålder anges då ofta. Civilstånd anges i viss utsträckning. Efternamn finns ofta utskrivna men ej alltid patronymikon. För huvudpersonen anges också ofta yrkestitel. Skatter och skattebefrielser redovisades också i kolumner. Om man ej finner en person i kyrkböckerna är det möjligt att den kan återfinnas här. Mantalslängderna är uppställda efter jordeboken. Fr.o.m. 1811 skulle även kyrkoskrivningshandlingar, så som husförhörslängden, användas vid upprättande av längderna, som då kontrollerades av pastorn. För dem som ej återfanns i mantalslängden skulle särskilda register upprättas. För att hitta dem som ej varit mantalsskrivna av någon anledning, det gäller t.ex. de som arbetat tillfälligt på orten, kan man söka i särskilda längder för icke mantalsskrivna (exempelvis längder över utlänningar).

Mantalsränta (eller hemmantalsränta) kallades ofta ”den extra ordinarie räntan”. Denna skatt upptogs i mynt beräknat på mantal, vilket i sin tur var beräknat efter jordinnehav. En normalstor gård räknades som 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal. Mantalspenningen betalades av hushållsföreståndaren för varje arbetsför människa mellan 15 och 63 år på gården. Från 1620 infördes en personlig skatt benämnd mantalspenning, vilken varade t.o.m. 1938. Man ska ej blanda ihop mantalsränta och mantalspenning. Mantalspenning var en personlig skatt medan mantalsräntan var beräknad på jorden.

Genom mantalslängderna fick man överblick över befolkningen. I dessa kan finnas uppgifter om folkets ekonomi, hälsa, tillgångar och vanor, till exempel alkohol- och tobaksbruk. Vid omläggningen av folkbokföringssystemet 1991 upphörde mantalslängden.

Som grundval till taxeringslängderna låg mantalslängderna och taxeringslängderna uppstod genom behovet av komplettering till dessa. Dessa uppställdes, liksom mantalslängden, topografiskt. Personredovisningen i taxeringslängderna är mer summarisk men hushållens huvudperson redovisas. Ursprungligen gjordes separata taxeringslängder för varje skatt. Så småningom lades den allmänna bevillningen (grundskatten) samt lön- och betalningsavgiften i samma längd. Från 1740 skulle fem särskilda speciallängder eller ”extrakt” utefter ståndstillhörighet upprättas. Med tiden tillkom fler skatteslag såsom fastighetsskatt, inkomstskatt och förmögenhetsskatt. Från slutet av 1700-talet skrev häradsskrivaren inkomstlängder över skattskyldiga inkomsttagare. Dessa längder liksom fastighetstaxeringslängder kallades enbart taxeringslängder, men från c:a 1870 börjar man skilja ut fastighetstaxeringslängderna, som i häradsskrivarens i Gripsholms fögderi arkiv återfinns fr.o.m. 1890.

Under 1900-talet ersattes ränta och tionde med våra nuvarande inkomst- och förmögenhetsskatter. Dock fanns dessa typer skatter även tidigare och dessa längder kan återfinnas i häradsskrivararkiven. 1979 infördes skattelängder som ersatte inkomst- och debiteringslängd.

Uppbördsboken upprättades länge i början av varje år i samband med skatteuppbörden, ursprungligen som anteckningar på uppbördsstämman men snart som böcker som upprättades innan denna ägde rum. Uppgifter om de olika skattesummorna, vilka nedtecknades på det ena uppslaget, hämtades från jordeboken samt ur mantals- och taxeringslängder. På det andra uppslaget skulle antecknas vad som faktiskt uppbars i skatt. Sedan sändes boken till länsstyrelsen för kontroll. Restlängder respektive avkortningslängder/avskrivningslängder upprättades sedan för den skatt som ej kunnat uppbäras vid uppbördstillfället. På restlängden hamnade de som försummat att infinna sig. Ibland utlystes en extra stämma för insamling av restskatterna. På avkortnings-/avskrivningslängden hamnade de som man visste ej skulle komma att betala skatterna (vilka då blev befriade), samt till sist de som ej betalat trots uppskov. Äldre tiders uppbördsböcker saknas i Häradsskrivarens i Gripsholms fögderi arkiv.

I denna serie har samlats diverse överblivna handlingar rörande skattläggning som över tid av någon anledning arkiverats tillsammans. Dessa har ej kunnat fördelas på andra serier av olika skäl, bl.a. tidsmässiga. Den som förgäves sökt efter en särskild handling rekommenderas att söka i dessa volymer.

Kronofogden var en tjänsteman under länsstyrelsen och representerade kronan i sitt distrikt = fögderiet. Kronofogden hade ansvar för ordningens upprätthållande och fungerade som polischef. Han drev också in skatter och fordringar, anställde exekutiva auktioner, hade uppsikt över vägar och broar och skulle främja näringarna i distriktet och rapportera till länsstyrelsen. Han titulerades befallningsman och var en mäktig man i orten. Kronofogden var mångsysslare liksom länsman. Han motsvarade i viss mån de forna kungliga fogdarna under 1500-talet och början av 1600-talet men var underställd landshövdingen. Enligt 1734 års lag, Rättegångsbalken 2:5, bör kronofogde eller länsman närvara vid tinget. Kronofogdens bötesindrivning kontrollerades av häradet.

1687-

införs Kronofogdebefattningen sedan de äldre fogdedistrikten under länsstyrelserna (från 1635) blivit fasta.

-1917

upphör den gamla kronofogdeorganisationen och funktionerna delades upp på landsfodge, som blev länets polischef och åklagare, samt landsfiskal, som förenade kronofogdens och kronolänsmans uppgifter.

En länsman, även kallad kronolänsman, var en statlig tjänsteman på landsbygden. Han var underordnad kronofogden. Under länsmannen fanns en fjärdingsman i varje socken. Ett länsmansdistrikt omfattade vanligen, men inte alltid, ett härad. Länsmannens uppgifter var främst polisiära. Han skulle bl.a. utöva tillsyn över den allmänna ordningen och säkerheten, hålla häradshäktet i ordning samt verkställa häktning och fångtransporter. Vid årsskiftet 1917/1918 omorganiserades länsförvaltningen och länsmännen efterträddes av landsfiskaler.

Kronofjärdingsman var lokal polisman som också bar upp skatt. Han skulle utses på kommunalstämman men var anställd av kommunen och lydde under kronolänsman t o m 1917 och sedan under landsfiskalen. Fjärdingsmansbefattningen upphörde 1955.

De lokala skattemyndigheterna bildades 1967 genom ett förstatligande av de kommunala uppbördsverken (häradsskrivarna på landet och kronouppbördsmyndigheterna i städerna) och samtidigt tillkom nya fögderiorganisationer i landet. Regional chefsmyndighet var länsstyrelsens landskontor i länet. Länsstyrelsens landskontor, avdelningen Kameralsektion, ansvarade för administrering av bl. a. personal och löner i de lokala skattemyndigheterna under perioden 1958—1971-06-30. 1971 skedde en omorganisation av länsstyrelserna och landskontorens uppgifter övertogs av skatteavdelningen. Kameralsektionen upphörde och ansvaret för bl. a. personal och löner överfördes till landskontorets Administrativa enhet under perioden 1971-07-01 – 1988. Detta innebär att handlingar rörande personal och löner endast sporadiskt påträffas i LSM och eftersökning i detta arkivmaterial sker då i länsstyrelsens arkiv. 1987 bryts skatteavdelningen ut ur länsstyrelsen och länsskattemyndigheten (ny myndighet) bildas. Länsskattemyndigheten var indelad i sju enheter: taxeringsenheten, revisionsenheten, besvärsenheten, uppbördsenheten, dataenheten, mervärdesskatteenheten och administrativa enheten. Riksskatteverket, länsskattemyndigheterna och de lokala skattemyndigheterna utgör nu tillsammans landets skatteförvaltning.

De lokala skattemyndigheternas arkiv består främst av olika längder. Mantalslängderna fungerade som befolkningsregister. Fastighetslängder innehåller uppgifter om ägare och taxeringsvärden. Inkomstlängderna lämnar uppgifter om taxerad inkomst och debiteringslängderna anger pensionsgrundande inkomst. De två sistnämnda ersattes fr.o.m. 1979 av skattelängder.