En Länsstyrelse är i Sverige regeringens företrädare i ett län

Axel Oxenstierna reformerade år 1634 statsförvaltningen i Sverige (inklusive nuvarande Finland) och länsstyrelserna inrättades. En landshövding tillsattes som chef i varje län och som blev konungens befallningshavare i länet. Länsstyrelsens främsta uppgifter blev att vara länets högsta polismyndighet, övervaka att lag och rätt skipades av domstolarna, mota oro och uppror, söka undersåtarnas bästa, samt att kontrollera fogdarna så att skatterna drevs in på rätt sätt, vilket skatteförvaltningen övertog 1909. Från 1687 fick landshövdingen, som tidigare biträtts av en landsskrivare till biträde en landssekreterare, en landsbokhållare (titeln ändrades senare till landskamrerare) och en lanträntmästare. Med landshövdingeinstruktionen 1855 infördes en uppdelning av länsstyrelsen i landskansli och landskontor. Landshövdingen benämndes vid denna tid och fram till 1918 Konungens befallningshavare och länet kallades ”Hövdingadömet”.

Länsstyrelsens närmaste föregångare kom att kallas lantregering. Benämningen landregeringen användes också efter 1634 och ännu på 1700-talet om synonymt till länsstyrelse. Lantregeringen växte successivt fram till följd av den kungaförsäkran Gustaf II Adolf lämnade år 1611. År 1616 utfärdades nya instruktioner för ståthållarna som reglerade förhållandet mellan ståthållarna och fogdarna (se kronofogde). De kommande åren fram till 1634 tillkom flera nya förordningar medförande smärre förändringar.

Från slutet av 1610-talet till början av 1630-talet arrenderades skatterätten ut för ett eller flera fögderier och ståthållaren skulle ha uppsikt också över dessa arrendatorer.

Grev- och friherreskapen före 1680 låg utanför länsstyrelsernas förvaltning. För de forna danska landskapen och västra Götaland kom vissa andra regler att gälla till 1719 innebärande bland annat en generalguvernör med vissa militära befogenheter var överordnade landshövdingarna. Se Svenska generalguvernörer.

Landsstaten var samlingsbeteckningen för all personal underställd landshövdingen. Landshövdingarna biträddes av en handsekreterare (se landssekreterare) och en bokhållare (se landskamrerare). I fögderierna fanns kronofogdar (se kronofogde), häradsskrivare (se Häradsskrivare) och kronolänsmän (se Kronolänsman). Innan 1600-talets slut fanns på samtliga läns stater också en lantmätare, en eller flera landsgevaldiger eller landsprofosser (en sorts rättsbetjänter). Från senast 1687 en lanträntmästare. I vissa län fanns också proviantmästare eller proviantskrivare (föreståndare för kronomagasin), skarprättare och mot århundrades slut också läkare och skrivare som biträden åt bokhållaren och landssekreteraren. Ibland påträffas också postmästare och fjärdingsman med flera på landsstaten.

Landskontoret: En viktig källserie är landsböckerna (E I a), det årliga sammandraget över kronans inkomster och utgifter i länet. Ett material som ofta används av släktforskare är mantalslängder (E III). Där förtecknas alla som var mantalsskrivna med uppgifter om namn, bostadsort, yrke och civilstånd. Handlingar om länets regementen och andra militära angelägenheter finns framför allt i serie G I.

Länsstyrelsen var en s.k. enpersonsmyndighet. Landshövdingeinstruktion 1734 § 44 fastställde dock att landssekreterare respektive landskamrerare skulle kontrasignera alla utgående handlingar inom deras respektive område. År 1752 fastställde K. Maj:t en uppdelning mellan de två tjänstemännen. Detta påverkade hur handlingar kom att arkiveras – i praktiken hade två avdelningar skapats, ett landskansli och ett landskontor. Denna uppdelning bekräftades genom reformen 1855 samtidigt som länsstyrelsen blev en kollegial myndighet.

Det infördes nya yrkesbeteckningar. Landssekreterarens biträden kom att kallas kansliskrivare eller landskanslist medan landskamrerarens medarbetare kallades landskontorsskrivare eller landskontorist. En länsbokhållare anställdes att biträda landskamreraren och i slutet av 1700-talet en länsnotarie att biträda landssekreteraren, något dock den senare själv fick avlöna. Först 1853 fördes länsnotarierna upp på landsstaten.

1855 års instruktion som kom att gälla till 1918 skilde sig mycket lite från den tidigare. Den största nyheten var föredragande tjänstemans rätt att reservera sig mot ett beslut och att denna reservation kunde bifogas till avsända handlingar. För utvecklingen efter 1918, se respektive yrkesbeteckning.