Landsting är den numera historiska beteckningen för självstyrande regionala enheter i Sverige. Benämningen infördes genom 1862 års kommunalreform. Landsting benämndes ibland ”sekundärkommuner”, till skillnad från de vanliga (primär-)kommunerna. Landstingen var folkvalda församlingar som ansvarar för vissa bestämda samhällsuppgifter inom ett område, vanligtvis ett län, i första hand hälso- och sjukvård, lokaltrafik och regional utveckling.

Den 1 januari 2020 avskaffades beteckningen landsting i berörda lagar, bland annat kommunallagen och indelningslagen, och ersattes av beteckningen region.

• Fördjupning: Sveriges medeltida landsting

Under vikingatiden och medeltiden bestod Sverige av ett antal självständiga ’’land’’ eller landskap, lagsagor löst förenade under en gemensam kung. Lagsagans högsta beslutande organ var landstinget där alla vuxna fria män kunde delta. Landstinget beslöt i frågor som rörde landskapet/lagsagan, det bestämde vad som var gällande rätt (landskapslag) och det var landskapets högsta domstol. En nyvald kung skulle rida sin eriksgata runt till landstingen och svära att hålla deras lagar och seder. Landstingen/lagsagan leddes av en lagman.

Kungamakten blev allt starkare, och 1634 indelades landet i län med ungefär samma områden som landskapen/lagsagorna. Länen leddes av en landshövding, som var kungens personliga representant. Lagstiftningsmakten hade då övergått från landstingen till riksdagen. Lagmannen dömde i lagmansrätten, men han tillsattes nu av kungen. Landskapsmötena ersattes av länsmöten under landshövdingens ledning, men även dessa kom ur bruk. I Norrland levde de kvar längre och i Jämtland hölls det sista 1857.

Landskontoret: En viktig källserie är landsböckerna (E I a), det årliga sammandraget över kronans inkomster och utgifter i länet. Ett material som ofta används av släktforskare är mantalslängder (E III). Där förtecknas alla som var mantalsskrivna med uppgifter om namn, bostadsort, yrke och civilstånd. Handlingar om länets regementen och andra militära angelägenheter finns framför allt i serie G I.

Genom 1862 års kommunalförordningar och 1862 års landstingsförordning utfördes en genomgripande decentraliserings- och demokratiseringsreform i Sverige. Socknarna ersattes av dels en borgerlig kommun, dels en kyrklig kommun (församling). Man skapade också ett nytt självstyrelseorgan, landstinget, styrd av en folkvald församling.

Det utökades till slutligen 20 landsting i Sverige.

Den nya myndigheten kallades 1862 landsting, och dess folkförsamling kallades likaså landsting (till minne av det medeltida landstinget). Dess verksamhetsområde var ett län och kallades landstingsområde.

Genom 1954 års landstingslag infördes termen landstingskommun både för själva myndigheten och för dess verksamhetsområde. Detta behölls i 1974 års regeringsform och i 1977 års kommunallag.

I den nu gällande kommunallagen från 2017 heter myndigheten landsting, dess folkförsamling är landstingsfullmäktige och beträffande dess verksamhetsområde stadgas att varje landsting omfattar ett län, om inte något annat är särskilt föreskrivet.

Enligt kommunallagens terminologi är landstingen inte några kommuner; tvärtom inleds lagen med meningen ”Sverige är indelat i kommuner och landsting.” I förvaltningsrättslig och statsvetenskaplig litteratur behandlas däremot landstingen tekniskt sett som ”kommuner” av ett visst slag (sekundärkommuner). Regeringsformen nämner enbart att det finns kommuner på regional nivå, men anger inte hur dessa ska betecknas.

De enskilda landstingens namn hade (fram till det fullständiga införandet av regionadministration 2019) formen Örebro läns landsting. Många valde dock att i kommunikationen till allmänheten använda kortare, inofficiella namn av typen Landstinget Kronoberg.