Högsta domstolen (förkortas HD) är i Sverige den högsta instansen hos de allmänna domstolarna. Högsta domstolen är sista instans i tvistemål, brottmål och ärenden som har avgjorts av hovrätt. Dess huvuduppgift är att skapa prejudikat (vägledande avgöranden).

Högsta domstolen grundades av Gustav III efter Riksdagen 1789 och dess ställning är grundlagsfäst i regeringsformen. Ledamöterna skall vara minst 14 stycken och måste vara lagfarna domare. De tituleras justitieråd och utses av regeringen. Regeringen utser också en av dem till ordförande.

Fram till 1949 hade Högsta domstolen sina lokaler i de nuvarande Ordenssalarna på Stockholms slott. Därefter har domstolen haft sitt huvudsakliga säte i Bondeska palatset i Stockholm. Sedan juni 2004 är hela verksamheten samlad i palatset.

Hos de allmänna förvaltningsdomstolarna är Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare regeringsrätten) högsta instans.

En hovrätt är en allmän (andra, förr tredje) domstolsinstans i Finlands och Sveriges domstolsväsen.

Sedan de förslag, som under Karl IX:s styrelsetid blivit framställda till ordnande av konungens domsrätt genom en efter de förändrade tidsförhållandena avpassad utveckling av de äldre formerna därför, de så kallade lands- eller rättartingen och räfstetingen, inte lett till något resultat, framlade Gustav II Adolf till 1614 års riksdag förslag om inrättande i Stockholm av en ”konungslig Hofrätt och öfversta dom”, vilken skulle i konungens såväl närvaro som frånvaro äga makt att döma konungens dom och ifrån vilken något överklagande inte skulle få äga rum.

Genom den samma år utfärdade rättegångsordnantien bestämdes, i överensstämmelse med vad av konungen blivit föreslaget, att den i Stockholm inrättade hovrätten, vilken fick namnet Svea hovrätt, skulle döma konungens dom. Grundsatsen, att någon prövning av vad hovrätten dömt, inte kunde komma i fråga, blev dock, såsom man finner av en antydan i rättegångsordinantien, inte oåterkalleligt fastslagen. I den 1615 utfärdade rättegångsprocessen blev nämnda antydan närmare utförd på följande sätt: ”ändock Sveriges lag medgifver, att ingen må vädja från denna wår konungsliga dom och Hofrätt. . . . , likväl medan wi ega högsta dom öfver alla domare i Sverige och oss bör om alla mål sanning utleta såsom ock återbryta alla skrocksoknir, därföre må den, som finner sig besvärad öfver wår konungsliga dom icke genom något vädjande utan genom ödmjuk böneskrift gifva om sitt besvär tillkänna och njuta hos oss beneficium revisionis”. Därmed var planen att låta hovrätten utgöra den högsta instansen övergiven.

År 1623 inrättades en ny hovrätt i Åbo för Finland och 1630 en annan i Dorpat för Livland. Ytterligare hovrätter upprättades, 1634 i Jönköping, Göta hovrätt, 1775 i Vasa och senare i Greifswald. Sedan Livland (1721), Finland (1809) och Pommern (1815) skilts från Sverige, kvarstod inom det egentliga Sverige endast två hovrätter, till dess genom inrättandet av Hovrätten över Skåne och Blekinge 1820 antalet ökades till tre. Genom den 1849 beslutade indragningen av lagmansrätt och kämnärsrätterna blev hovrätterna andra i stället för tredje instans i den svenska domstolsorganisationen.

Under 1900-talet ökade antalet hovrätter i Sverige från tre till sex genom skapandet av Hovrätten för Övre Norrland 1936, Hovrätten för Västra Sverige 1948 och Hovrätten för Nedre Norrland 1948.

Rådhusrätt eller rådstuvurätt, även rådsturätt, kallades i Sverige och Finland tidigare underrätten i allmänna mål i städer till skillnad från underrätten på landet (häradsrätterna i varje domsaga).

Fram till 1800-talet var denna institution andra instans i städerna, medan den så kallade kämnärsrätten var första instans.

Den domare som var chef för en rådhusrätt hade titeln borgmästare eller justitieborgmästare.

Kämnärsrätt (i äldre svenska kæmenær, tyska kämmerer, av medeltidslatin camerarius, av camera, skattkammare, kassa; således ursprungligen detsamma som kamrerare) är en numera upphävd underdomstol i Sveriges städer.

Enligt stadslagen skulle utöver rådstuvurätten finnas även en lägre domstol ute på torget, torgrätten. Denna domstols plats blev sedermera intagen av kämnärerna, vilkas ämbete från början var att övervaka, uppbära och redovisa stadens inkomster. Under Gustav II Adolfs regering utfärdades stadsprivilegier i vilka kämnärerna upptas som utövande den lägre domsrätten inom staden. I den 1619 upprättade stadgan gällande städernas administration och uppkomst bestämdes att kämnärerna skulle vara två i varje stad. De skulle enligt denna stadga ha ett särskilt rum i rådhuset kallat kämnärsstugan. Kämnärernas ämbete sägs i stadgan vara att ta upp alla mindre saker till förhör och döma i enklare mål.

Vidare skulle kämnärerna utkräva böter och se till att staden fick in kapital och skatter i rätt tid. I 1734 års lag (Rättegångsbalken, kap. V) behölls kämnärsrätten som första instans i städerna. I kap. VI § 4, stadgades, att där kämnärsrätt inte fanns, skulle rådstuvurätten rannsaka och döma i alla de mål som annars tillhörde kämnärsrätt. Enligt en uppgift från början av 1800-talet skulle så varit fallet i åtminstone 25 städer. Kämnärsrättens befogenhet enligt 1734 års lag var att i staden rannsaka och döma alla tvister, även brottmål, där de ej efter lag eller särskilda stadgar hörde till annan rätt. Handlade målet om liv eller ära, skulle kämnärsrätten bara rannsaka, inte döma, utom i Stockholm, där kämnärsrätten även i dessa mål skulle döma och sända in domen till hovrättens granskning.

Den 18 april 1849 vidtogs en reform av domstolsorganisationen, som sänkte antalet instanser från fyra till tre. Då upphävdes kämnärsrätterna och alla de mål som dittills hört till kämnärsrätterna, skulle omedelbart upptas av rådstuvurätten.

Hallrätter förekom förr i Sverige för att utöva tillsyn och domsrätt över industrialiserat hantverk, fabriker och manufakturer enligt 1739 års lagstiftning. Industrierna innefattade textilindustrin, sockerindustrin, tobaksindustrin, glasbruk, porslinsbruk, pappersbruk, pottaskebruk, såpsjuderier, Berlinerblåfabriker, med mera. Eftersom industrierna ifråga var belägna i städer, var också hallrätterna belägna där. Under mitten av 1700-talet var 15% av invånarna i Stockholms stad knutna till fabriker, varför hallrätterna utövade myndighet över ett stort antal personer. Allt eftersom hantverk började utföras industriellt vid dessa fabriker, kom hallrätten att överta vissa funktioner som skråväsendet haft, som kvalitetssäkring och utnämningar till mästare. Skråväsendet förekom dock formellt sett parallellt med hallrätten tills den avskaffades.

Ordförande i hallrätten var en magistrat, dess övriga ledamöter till antalet (enligt 1770 års hallordning) åtta i Stockholm, fyra i annan stad. Bisittarna var yrkespersoner verksamma inom hallrättens område.

Hallrätterna upphävdes 1846, som överförde deras göromål till magistraterna (i Stockholm Politi-, ämbets- och byggningskollegium). Den rättsliga reglering av hantverk och industri, i vilken hallrätterna utgjorde ett led, avlöstes av andra och friare former genom 1846 och 1864 års näringslagstiftning.

Från 1600-talet hade Sverige två tullsystem, Stora och Lilla tullen, även kallat Sjötull respektive Landtull. Något senare infördes Gränstull i områden med landgräns. Tullarna lydde under Tullverket, som lydde under Kommerskollegiet, vilka blev överrätter i tullmål.

Accisrätten. Lilla tullen eller Landtullen tillkom 1622, och skulle sköta inbetalningen av tull för varor som såldes i städer. Den hade sitt ursprung i den porttull som är känd från medeltiden i städer med stadsmurar. För att döma och rannsaka brottmål mot bestämmelserna om landtull, eller accis, infördes 1664-1672 accisrätter i städerna, som också dömde i mål om misstänkt olaga landsköp och andra brott mot saluaccisen (som att olovligen sälja bryggerivaror utan att vara krögare). Såväl saluaccisen och förbudet mot landsköp syftade till att ge borgarna monopol på handel, och avsåg att vidmakthålla borgarståndets burskapssystem. Vidare hade accisrätten, liksom andra specialdomstolar, att döma i mål som handlade om korporationens seder och leverne.

Accisrätterna upphävdes 1811 som ett led i den liberala strävan att utjämna ståndssamhället och låta folket vara lika inför lagen under en nationell lagstiftning. Mål om acciser hanterades därefter av rådhusrätterna och sjötullrätterna.

Tull- eller sjötullrätten Brottmål i utrikestull vid Stora sjötullen handlades i Tullrätten, som upphävdes 1831 av samma skäl som ovan. Brottmål som rätten handhaft överfördes då till rådhusrätterna. Tullrätten tog upp alla mål som uppdagats närmast den stad där den var belägen. Tullrätten reglerades av Seglationsordningen, som syftade till att reglera utrikeshandeln, främst genom att endast låta ett antal städer, så kallade stapelstäder, ha rättighet att ta emot främmande fartyg i sina hamnar och genom att försvåra för skepp att angöra svenska kajer. Varje skepp som ankom till en stad eller avgick därifrån var därför tvingad att besöka vissa tullstationer, som kontrollerade att tullavgifter betalats och att andra lagar upprätthölls.

Lagmansrätt, förr lantdomstol i andra instans (mellan häradsrätt och hovrätt). Lagmannen var domare, utom på Gotland där motsvarigheten (ordföranden på landstinget eller på Gotland det så kallade Gutnaltinget, ett allting) kallades landsdomare.

Redan i allmänna stadslagen (mitten av 1300-talet) inskränktes lagmansrättens verksamhet till landsbygden. I stad infördes istället kämnärsrätt och i andra instans rådstuvurätt. Där sökte man emellertid länge lagmansrätten både som första och andra instans. Fastän man försökte att inskärpa en bestämd instansordning genom flera stadgar (åren 1493, 1593 och 1598), var det först efter införandet av hovrätten och utfärdandet av 1614 års rättegångsprocess, som lagmansrättens egenskap av andra instans någorlunda iakttogs.

Lagmansämbetet medförde en viss prestige, åtminstone till en början, som det historiskt viktiga ämbete det var. Det gav bötesinkomster också liksom häradshövdingeämbetet i häradsrätten. Detta gjorde ämbetet attraktivt för adelsmän som inte alltid var villiga att alltför ofta utöva ämbetet. Istället upprätthölls ämbetet i praktiken ofta under 1600-talet av så kallade lagläsare (även lagförare) som var ett slags avlönade vikarier, som inte sällan genom det ofta förekommande bruket att läsa lag vid flera häradsrätter parallellt, förvärvade betydande juridiska erfarenheter.

Lagläsarsystemet medförde under 1600-talets gång att bondeståndet och lokalsamhället fick ökat inflytande över domsmakten. Denna utveckling avbröts 1680 då Karl XI införde krav på att en häradshövding måste bosätta sig inom sin domsaga.

Karl XII önskade 1718 göra lagmansrätten till första och enda instans på landet under hovrätterna genom att upplösa lagsagorna och avskaffa häradsrätterna, men redan 1719 återinfördes den gamla ordningen. Genom 1734 års lag blev lagmansrättens kompetens, som på 1600-talet väsentligen begränsats, på följande sätt bestämd: vid lagmansrätt skulle endast tas upp tvistemål, som vädjats från häradsrätt; medan brottmål i regel ej skulle tas upp av lagmansrätten; endast smärre brott, som förefallit under pågående lagmansting eller sammanhängde med anhängiggjort tvistemål, kunde tas upp av lagmansrätten.

Ursprungligen, bestod lagmansrätten av lagmannen och hela tingsmenigheten, men senare ersattes den senare av lagmansnämnden. Enligt 1734 års lag skulle denna bestå av tolv nämndemän från lagsagans häradsrätter; på lagmannens anmodan kunde dock även några lagfarna män få sitta i rätten, men utan befogenhet att med lagman och nämnd taga del i domslutet. Lagmansrätterna upphävdes i Sverige 1849 och i Finland 1868.

Det finns en häradsrätt i varje tingslag. Rätten sammanträder på tingsstället, som i regel bara finns på en plats i varje tingslag. Varje domsaga består i sin tur av minst ett, ofta flera, tingslag.

I Götaland och större delen Svealand baserades tingslagsindelningen på den urgamla indelningen i härader (på vissa håll kallade skeppslag eller bergslag). I Norrland och Dalarna (sånär som på Folkare härad) fanns däremot inga härader, utan tingslagen byggde direkt på sockenindelningen.

Varje härad utgjorde, med få undantag, ett tingslag. En del större härader var dock indelade i flera tingslag.

Tingshusbyggnadsskyldiges arkiv är ofta enskilda arkiv, skyldigheten var reglerad i lag. De små arkiven innehåller mest protokoll och handlingar från senare delen av 1800-talet till 1970.

1734 års lag, Byggningabalken 26:4, stadgar att ”Tingsbyggning skall vart härad bygga efter gårdatalet å vanlig tingstad eller där Konungens befallningshavande prövar det för lägligast, sedan rätten däröver hörd är. Där skall vara en stuva så stor som det tarvas och två kamrar, och vare häradet skyldigt den byggning uppehålla”.

Begreppet tingshusbyggnadsskyldige infördes genom en lag 1884 för att finansiera och sköta häradsrätternas byggnader. I lagen förordnades att kostnaderna skulle bäras av alla inom tingslaget som betalade kommunalskatt. Förvaltningsmässigt kan tingshusbyggnadsskyldige betecknas som en specialkommun med beskattningsrätt. Tingshusbyggnadsskyldiges verksamhet upphörde efter tingsrättsreformen 1971, då staten övertog ansvaret för domstolarna. Tingshusen och andra egendomar övertogs av staten genom Byggnadsstyrelsen.

Enligt stadga 1909 5/6 deltar alla som betalar kommunalskatt även i underhåll av tingshus. De små arkiven innehåller mest protokoll och handlingar från senare delen av 1800-talet till 1970. Tingshusbyggnadsskyldige upphörde 1970. Om de förvarats i häradsrättens arkiv kan de ha hamnat i landsarkiven.

Denna specialdomstol inrättades 1828 som första instans i jorddelningsmål, framför allt då vid laga skifte. Den var formellt en egen domstol, men knuten till häradsrätten. Lag av den 18/6 1926, om delning av jord på landet, stadgade bl. a. att det på landet bara skulle finnas en ägodelningsrätt för varje domsaga. Kungl. Maj:ts kungörelse 3/10 1927 angav tidpunkten för införandet.

Jorddelningslagstiftningen av år 1926 innebar vissa organisatoriska förändringar för ägodelningsrätterna i det att domsagan kom att ersätta häradet eller tingslaget som domkrets. Detta fick till följd, i de fall domsagan bestod av fler än ett tingslag, att ägodelningsrätterna vid 1927 års utgång slogs samman till en enda ägodelningsrätt för domsagan. Mellan 1928 och 1971 fanns således en ägodelningsrätt per domsaga. Ägodelningsrätterna upphörde i samband med rättegångsreformen 1971 och ersattes fr.o.m. den 1 januari 1972 av tingsrätternas fastighetsdomstolar.

ORGANISATION OCH ARBETSUPPGIFTER: Häradshövdingen i domsagan var i regel även ägodelningsdomare. Bisittare i ägodelningsrätt, med egen individuell rösträtt vid besluts fattande, var på landet tre ägodelningsnämndemän, vilka utsågs för 6 år genom särskilda valmän, som valdes på kommunalstämma av ägare eller innehavare av jordbruksfastighet. Talan mot ägodelningsrätts eller ägodelningsdomares beslut fördes hos hovrätten. Uppgiften var framför allt att handlägga och avgöra mål rörande ägodelning och fastighetsbildning

VIKTIGA HANDLINGAR OCH ÄRENDESLAG: De viktigaste handlingarna i arkivet utgörs av protokoll och utslag från ägodelningsrättens sammanträden och ägodelningsdomarens protokoll. Ägodelningsdomaren kunde nämligen ensam fatta beslut i de ärenden där det ej förelåg någon tvist. Andra viktiga handlingar är akterna som hör till ärendena. Dagböcker fördes och i vissa fall lades dagboksblad upp. Se SFS 1927:422 med formulär till dagbok över jorddelningsmål gällde från 1 januari 1928. Den ersattes 1 januari 1952 av Kungl. Maj:ts kungörelse av 22/6 1951 angående dagbok hos ägodelningsdomare. I denna senare kungörelse stadgas också om hur man för vissa mål och ärenden kunde lägga upp dagboksblad. SÖKINGÅNGAR - Dagböcker - Dagboksblad

DUBLETTER HOS ANDRA MYNDIGHETER: Renovationer av ägodelningsrätternas domböcker kan finnas i Hovrättens arkiv.

FÖRORDNINGAR: Lag om fastighetsbildning. SFS 1917:269, Lag om delning av jord å landet. SFS 1926:326, Lag om sammanläggning av fastigheter å landet. SFS 1926:336, Ändring i vissa delar i lag om fastighetsbildning i stad. SFS 1926:328, Ändring i lag om fastighetsbildning. SFS 1931:143, Ändring i lagen om fastighetsbildning i stad. SFS 1969:810, 811, Fastighetsbildningslagen av 17/12 1970. SFS 1979:988, FBLP lag 1971:1037, Kungl. Maj:ts skrivelse. SFS 1970:628.

Om lagfartsboken: I den kan man se förändringar i ägarförhållanden på fastigheter ända fram till 1933, då de flesta inskrivningsdomare började föra över de aktuella uppgifterna till fastighetsbokens lagfartsspalt. Lagfartsboken fungerar också som ett register till småprotokollen i häradsrättens arkiv där akter före 1933 återfinns. Akterna innehåller information om hur man förvärvat fastigheter, exempelvis köpehandlingar och gåvobrev.

Expropriationsdomstolar grundades 1950 i varje domsaga på landet och i städer med rådhusrätt. De avgjorde mål om expropriation, dvs. tvångsinlösen av enskilda jordägares mark för allmännyttiga ändamål. Mellan 1917 och 1950 behandlades sådana ärenden av expropriationsnämnder. Fr.o.m. 1972 ersattes expropriationsdomstolarna av fastighetsdomstolar.

När länsstyrelserna tillkom 1635 inrättades länshäkte eller länsfängelse i residensstäderna. Beteckningen länsfängelse fanns kvar till 1911, då de femton största länsfängelserna förvandlades till straffängelser (instruktion 1910:133) och de övriga omdöptes till kronohäkten, som i mitten av 1800-talet var benämningen på nybyggda mindre cellfängelser. Landshövdingen var länets högste polischef och ansvarade för fångtransporter. Han hade tillsyn över både härads- och stadshäkten, men från mitten av 1800-talet hade också Styrelsen för landets fängelser inspektionsrätt. Enligt SFS 1921:610 skulle ritningar till häkten granskas av båda myndigheterna, och enligt 1934:134 skulle länsstyrelsen ge föreskrifter om byggnad för häradshäkte; förste provinsialläkare (se 13.6, 13.6) hade tillsyn över de sanitära förhållandena vid häkten. Samma gällde enligt 1958:215 (=Föreskrifter om häradshäkten, stadshäkten och polisarrester), och enligt 1965:43 hade länsläkare samma befogenhet. Vid det laget hade härads- och stadshäkten spelat ut sin roll.

Stadsfängelse eller stadshäkte är äldre än häradshäkten; de fanns i alla städer och behövde därför inte påbjudas i 1734 års lag. Enligt kungligt brev 27/11 1798 borde varje stad ha åtminstone två arrestrum. Där satt också fångar av böter på vatten och bröd. Stadens fängelse låg ofta i rådhuset och kunde utnyttjas även av häradsrätt på kringliggande landsbygd. På 1600-talet kunde anklagade och dömda få sitta flera månader i fängelse i avvaktan på att hovrätten skulle fastställa domen; dödsstraff fick inte verkställas utan att domen bekräftats av hovrätt. Om det fanns slott i staden använde man slottsfängelset. Stadsfängelserna försvann på 1960-talet i samband med att rådhusrätterna (se 1.2) upphörde, polisväsendet förstatligades (se 24.6) och allmänna häkten inrättades (1964:623 är instruktion för fångvårdsanstalter och allmänna häkten). När man på 1950-talet utredde vem som skulle finansiera häkten, saknade flera städer och tingslag sådana. Dessutom var det oklart om anklagade skulle förvaras där hela häktningstiden eller bara i samband med rättegången.

Häradshäkte omtalas inte i landskapslagarna, utan det heter Konungens häkte, dvs fängelserum i slott eller kungsgård. Senare fick länsman, som var kungens lokale ämbetsman (jfr 5.3), privat ta hand om fångar. Äldsta belägget för häradsfängelse tycks vara 1609, men det kan ha funnits tidigare. Häradsfängelser förekom allmänt i mitten av 1600-talet; tingslaget skulle bekosta dem, och så föreskrevs också i 1734 års lag, Byggningabalken 26:4. Enligt kungligt brev 11/12 1699 kunde de som inte förmådde betala böter och då i stället dömdes till allmänt arbete få bygga fånghus vid tingsplatserna - tingsmenigheten fick bekosta födan. Av Leonhard Rääfs Samlingar och anteckningar till en beskrifning över Ydre härad III framgår att fängelset i Ydre på 1600-talet användes både som häkte och för att avtjäna korta straff på vatten och bröd. I slutet av 1700-talet användes i stället länsfängelse för bötesförvandlingsfångar.

Fängelse för ett härads rannsakningsfångar och sådana fångar som avtjänade ett kort fängelsestraff på högst två månader eller fängelse på vatten och bröd. Häradsfängelser började inrättas 1824 och blev 1872/73 filialer till länsfängelserna. De indrogs senast på 1920-talet. I äldre tider kallades häradsfängelset häradshäkte, ett fängelse under en tillsyningsman, vanligen kronofogden eller borgmästaren.

Gäldstuga var förr ett häkte för människor satta i skuld (gäld), då de inte kunde betala skulden. De var vanliga fram till 1800-talet, och där inne fick den skuldsatte sitta tills anhöriga betalat skulden (se bysättning). Eftersom det var stadgat att de bysatta inte fick hållas i ”nesligt häkte” tillsammans med personer som var häktade för brott, hölls de inlåsta i speciella lokaler. Bysättningshäkten – ett annat namn för gäldstugor – fanns vanligen inom länsfängelserna eller kronohäktena. I Stockholm fanns ett särskilt bysättningshäkte på Hornsgatan 82 (tidigare Hornsgatan 74), och i universitetsstäderna fanns även särskilda häkten för akademiker fram till 1852 då den akademiska jurisdiktionen togs bort. Underhållet för den bysatte bekostades av borgenären. Förr i tiden, särskilt under antiken, fanns skuldslaveri. Skuldsatta tvingades arbeta åt fordringsägaren tills skulden var betald. Den skuldsatte kunde också säljas som slav, som en avbetalning av skulden.

Bysättning (av fsv. bysaetia, ursprungligen tyskt, egentligen samma ord som ”bisätta”), var ett juridiskt exekutivt tvångsmedel, som innebar att en gäldenär, som inte fullgjort en betalningsskyldighet, berövades sin frihet tills han betalat skulden. Beslut om denna åtgärd fattades av domstol eller exekutiv myndighet. Bysättningen ansågs särskilt nödvändig i fråga om växelförbindelser. I och med upplysningens nya syn på juridiken och de mänskliga rättigheterna moderniserades exekutions- och konkurslagarna. Följden blev att bysättningsverksamheten upphörde.
I Sverige omnämns bysättning redan i Bjärköarätten (från början 1300-talet). Enligt 1734 års lag och senare förordningar kunde bysättning för växlar och löpande skuldebrev äga rum, så snart gäldenär brustit i sin betalningsskyldighet, och då han vid utmätningsförsök funnits sakna tillgångar till betalning. Någon viss tid, utöver vilken gäldenären inte fick hållas bysatt, fanns inte stadgad. Genom kunglig förordning 1 maj 1868 blev emellertid bysättningens användande betydligt inskränkt. Enligt regeln fick den inte äga rum, förrän gäldenären efter utmätning funnits sakna fulla tillgångar till gäldande av skulden. Enligt denna förordning kunde gäldenären freda sig från bysättning genom ed, och betyga att han inte ägde annan tillgång än den som uppgetts. Bysättningen skulle då upphöra efter sex veckor. Följden av denna lagändring blev, att bysättningsfångarnas antal minskade från 361 till 29 på ett tiotal år. I den nya utsökningslagen, av 10 augusti 1877, förekom inte bysättningstvånget omnämnt, och från och med 1 januari 1879, då nämnda lag trädde i tillämpning, kom således bysättningen att helt försvinna ur den svenska lagstiftningen.

Sjömanshus var en institution avsedd för sjömän i handelssjöfart, som i Sverige upprättades genom det s.k. kofferdireglementet den 30 mars 1748 och en kunglig förklaring 1752. Sjömanshusen hade till ändamål att samla och meddela upplysningar om allt inhemskt sjöfolk och alla för handeln avsedda fartyg, som hade sin hemort inom riket, att hålla förteckning över sjömanskap och fartyg samt att i övrigt ägna eftersyn åt sjömännen och bereda understöd åt dem och deras efterlämnade änkor och barn.

Varje svensk sjöman i handelssjöfart skulle vara inskriven vid ett sjömanshus, normalt det inom vars distrikt han var kyrkobokförd. Arkivhandlingarna från sjömanshusen är därför ett mycket användbart material för släktforskare.

Sveriges första sjömanshus var Stockholms sjömanshus som uppfördes 1748 vid Gaffelgränd 1 i Gamla stan. Den 1 juli 1961 upphörde de sista sjömanshusen att vara en självständig institution.

Sjömanshusen skulle främst ha hand om registrering och mönstring av sjöfolk samt betala ersättning åt dem som lidit skada. Kontrollen över sjöfolket har bl.a. givit upphov till en serie in- och utmönstringsböcker (mönstringsrullor), som under skiftande namn förts mellan 1749 och 1969. Där hittar forskaren uppgifter om fartygets namn, hemort och destination samt därutöver namn födelseort, ålder, civilstånd och hyra för befälhavare, övrigt befäl och besättning. Liknande uppgifter återkommer senare i inskrivningsregister, manskapsförteckningar, m.m.

I början reglerades sjömanshusens verksamhet av 1748 års kofferdiregemente. Reglerna ändras vid flera tillfällen fram till 1960 då de då ca 30 återstående sjömanshusen ersattes av 20 statliga organ. Dessa kallades dock också för sjömanshus. År 1969 omorganiserades verksamheten igen och ett sjömansregister infördes, liksom sjömansförmedlingar. Sjömanshusens verksamhet centraliserades då (1969) till Sjöfartsverket i Norrköping.

• http://www.domboksforskning.se/dombocker/tips_4a.htm
• http://xml.ra.se/Forvaltningshistorik/02_Fangelse.htm