Med kyrkoarkiv avses här den samling handlingar som förtecknats och alstrats av den kyrkliga förvaltningen, oavsett var de idag förvaras. Kyrkoarkiven innehåller ofta handlingar i större mängd från 1600-tal och framåt, men enstaka ännu äldre handlingar kan förekomma. Man brukar dela upp kyrkoarkiven i två delar. Den första delen utgörs av Ministerialböcker eller kyrkböcker. Den andra av ”övriga handlingar”. När folkbokföringen 1 juli 1991 övertogs av lokala skattemyndigheten, avslutades de gamla ministerialböckerna och nya upprättades (oftast datoriserade), men nu endast för Svenska kyrkans egna medlemmar. Kyrkböckerna levererades därefter till respektive Landsarkiv. Övriga handlingar, såsom protokoll, ekonomisk bokföring, juridiska handlingar, dokumentation av kyrkliga fastigheter och byggnader med mera, fortsatte att föras fram till 31 december 1999, då hela kyrkoarkivet avslutades (utom beträffande begravningsväsendet på de orter där detta också fortsättningsvis handhas av Svenska kyrkan, d.v.s i hela Sverige utom Stockholm och Tranås), varefter också dessa delar levererats. Från och med 1 januari 2000 måste Svenska kyrkans församlingar och samfälligheter föra helt nya arkiv.

I Landsarkiven är det inlevererade kyrkoarkiven uppställda på samma sätt som de var lokalt. Varje kyrkoarkiv är alltså bevarat intakt. Endast lokaliseringen har ändrats.

Det finns en häradsrätt i varje tingslag. Rätten sammanträder på tingsstället, som i regel bara finns på en plats i varje tingslag. Varje domsaga består i sin tur av minst ett, ofta flera, tingslag.

I Götaland och större delen Svealand baserades tingslagsindelningen på den urgamla indelningen i härader (på vissa håll kallade skeppslag eller bergslag). I Norrland och Dalarna (sånär som på Folkare härad) fanns däremot inga härader, utan tingslagen byggde direkt på sockenindelningen.

Varje härad utgjorde, med få undantag, ett tingslag. En del större härader var dock indelade i flera tingslag.

I lagen från 1884 förordnades att kostnaderna för uppförande och underhåll av tingshus och häradsfängelse skulle bäras av alla de hvilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder.

Tingshusbyggnadsskyldige infördes genom en lag 1884 för att finansiera och sköta häradsrätternas byggnader. I lagen förordnades att kostnaderna skulle bäras av alla inom tingslaget som betalade kommunalskatt. Förvaltningsmässigt kan tingshusbyggnadsskyldige betecknas som en specialkommun med beskattningsrätt. Tingshusbyggnadsskyldiges verksamhet upphörde efter tingsrättsreformen 1971, då staten övertog ansvaret för domstolarna. Tingshusen och andra egendomar övertogs av staten genom Byggnadsstyrelsen.

Ägodelningsrätterna tillkom efter stadgan om laga skifte 1827. Uppgiften var att fastställa skiften och avgöra tvister om gränsdragning. De behandlade även frågor om ägostyckning och ägobyte.

Expropriationsdomstolar grundades 1950 i varje domsaga på landet och i städer med rådhusrätt. De avgjorde mål om expropriation, dvs. tvångsinlösen av enskilda jordägares mark för allmännyttiga ändamål. Mellan 1917 och 1950 behandlades sådana ärenden av expropriationsnämnder. Fr.o.m. 1972 ersattes expropriationsdomstolarna av fastighetsdomstolar.

Läs mer om förvaltningshistoria och skatternas historia:

• Losman, Beata, Förvaltningshistorik: 3.Skattskrivning, skatteuppbörd, indrivning, lagprövning, http://xml.ra.se/Forvaltningshistorik/03_Skatt.htm.
• Skatteverket, De svenska skatternas historia, http://www.skatteverket.se/privat/blanketterbroschyrer/broschyrer/filer/117/1171.4.76a43be412206334b89800035146.html?posid=13&sv.search.query.allwords=statlig%20skatt%20historia.

Benämningen häradsskrivare kom i bruk på 1600-talet och avsåg då den tjänsteman som skrev mantalslängderna och jordeböckerna. Från slutet av 1700-talet tillkom inkomstlängder, eller taxeringslängder, över skattskyldiga inkomsttagare och från cirka 1870 fastighetstaxeringslängder. Från 1947 började debiteringslängder och förmögenhetslängder att föras (Losman).

Fögderierna som var de distrikt inom vilka häradsskrivarna verkade bestod ursprungligen av ett antal socknar och städer vilka sedermera bildade kommuner. I städer med magistrat ansvarade detta organ, dvs. stadens styrelse, för skattskrivningen. I sådana städer fanns t.o.m. 1966 uppbördsverk vars chef var kronokamreraren som skötte mantalsskrivning och debitering av kronoskatt. Häradsskrivare var således lokal skattemyndighet på landet medan magistratsstäder var sina egna lokala skattemyndigheter (Losman, SFS 1946:122).

Fögderierna var i stort sett oförändrade fram till 1917 då fögderiförvaltningen omorganiserades (Losman, SFS 1917:687). Den indelning av fögderierna som började gälla fr.o.m. 1918 ersattes den 1 juli 1946 av den indelning som med vissa mindre förändringar gällde fram till den 1 januari 1967 då de lokala skattemyndigheterna bildades (SFS 1946:18, 1966:246). Vid var och en av de här nämnda fögderireformerna bröts häradsskrivarnas arkivbildning varför det finns häradsskrivararkiv som omfattar tiden från 1600-talet fram till 1917, häradsskrivararkiv som omfattar tiden 1918-1945 och häradsskrivararkiv som omfattar tiden 1946-1966.

I Kungl. Maj:ts instruktion för häradsskrivarna som trädde i kraft den 1 juli 1946 stadgades att det inom varje fögderi skulle finnas en häradsskrivare som i tjänsten löd under länsstyrelsen. Häradsskrivaren skulle i fråga om folkbokförings-, beskattnings- och uppbördsväsendet huvudsakligen förrätta mantalsskrivning samt verkställa preliminär taxering, jämkning av preliminär skatt och debitering av skatt. Häradsskrivaren skulle även upprätta röstlängd för val till riksdagens andra kammare och kommunal röstlängd samt vallängd för prästval (SFS 1946:121). Senare tillkom för häradsskrivaren att bestämma pensionsgrundande inkomst och utöva kontroll av att uppgiftsskyldigheten enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension m.m. fullgjordes (SFS 1965:684). Det ålåg också häradsskrivaren att föra dagbok eller diarer över alla inkommande ärenden och att föra koncept till utgående skrivelser (SFS 1946:121).

Enligt den förnyade instruktionen för häradsskrivare som trädde i kraft den 1 juli 1958 skulle häradsskrivarna föra fullständiga förteckningar över sina arkivhandlingar och ombesörja föreskriven gallring samt i övrigt vårda arkiven (SFS 1958:334).

Häradsskrivarnas arkiv 1946-1966 är förtecknade enligt skrivelse om förteckningsplan utfärdad den 30 december 1958 med kompletterande anvisningar utfärdade den 11 maj 1966. Gallring har verkställts i dessa arkiv med stöd av kungörelsen (1947:562) angående förande av vissa register hos lokal skattemyndighet, kungörelsen (1953:716) angående utgallring av handlingar hos vissa statsmyndigheter, cirkulär (1954:115, ändrad 1963:236) angående utgallring av vissa hndlingar rörande folkbokföringen och den allmänna skatteuppbörden, taxeringsförordningen (1956:623) och Riksarkivets anvisningar för arkivvården hos häradsskrivarna i enlighet med kungligt brev den 30 december 1958. De serier som är utgallrade med stöd av dessa författningar upptas inte med egna förteckningsblad i denna arkivförteckning.

Häradsskrivarens ämbetsområde var fögderiet inom länet. Fögderiet bestod geografiskt av flera härader, därav yrkestiteln, vilka i sin tur bestod av ett varierande antal socknar. Häradsskrivaren skötte även i förekommande fall skattskrivningen i de städer som saknade magistrat. Häradsskrivaren samarbetade delvis med kronofogden. Kronofogden ansvarade för uppbörden medan häradsskrivaren ansvarade för skattskrivningen samt för kontrollen under uppbördsstämman. 1863 blev socknarna borgerliga kommuner. Fögderidistrikten var ändå i stort sett desamma från 1600-talet in på 1900-talet. 1917 omorganiserades fögderiförvaltningen och delades i två, fögderier och landsfiskaldistrikt. Kronofogden upphörde i samband med detta 1918 och ersattes av landsfiskaler medan häradsskrivarämbetet fortsatte sin existens. När skatteväsendet helt förstatligades 1967 upphörde det dock och häradsskrivarna efterföljdes av lokala skattemyndigheter. Häradsskrivare övergick då till att vara en chefstitel hos dessa.

Materialet hos denna arkivbildare innehåller luckor, och enstaka volymer spänner över långa tidsspann. Handlingar från 1600-talet förekommer sparsamt medan 1700–1900-talen är rikast representerade.

Häradsskrivararkiven innehåller material som har med skattläggning att göra, såsom jordeböcker, mantalsskrivningslängder och uppbördsböcker. Detta häradsskrivararkiv består bl.a. av följande handlingsslag:

Jordeböcker har upprättats sedan medeltiden. I jordeböckerna klassificerade man jorden efter skattenatur – skatte-, frälse- eller kronojord. Under 1600-talet upprättades jordeboken varje år, under 1700-talet för sexårsperioder. Under 1800-talet upprättade man jordebok endast 1825 samt på 1870-talet (vilket år varierade mellan fögderierna). Övrig tid förekom s.k. förändringsextrakt när så krävdes p.g.a förändringar i förhållandena. Jordeboken skrevs i tre exemplar och kan återfinnas både i häradsskrivarens arkiv, i länsstyrelsens arkiv och i kammararkivet i Stockholm (numera förvarat i Riksarkivet i Marieberg, Stockholm). Jordeböckerna upphörde i slutet av 1800-talet. Jordeboken upptar alla gårdar och torp församlingsvis. För varje gård och torp angavs oftast brukarens namn och skatten som många gånger betalades in natura och då i form av exempelvis spannmål, smör, ägg, kött, hö eller till t.ex. järn . From 1869 betalades skatten omräknat i pengar. När man forskar i materialet får man tänka på att det sker en successiv utveckling av innehåll och struktur över en lång tidsrymd.

Utöver den skatt som erlades enligt jordeboken uttogs även tionde, vilket gick till prästen och fattigvård. Efter reformationen upptogs även kronotionde, vilket var 2/3 av det totala tiondet. Tiondet kunde betalas in natura eller genom arbetsinsatser såsom exempelvis dagsverken eller skjutsningstjänst. Detta finns noterat i tiondelängderna.

Istället för att betala grundskatt ställde adeln upp med rusttjänst. Noteringar kring detta finns i rusttjänstlängderna.

Markegångstaxor var årliga prislistor över de persedlar (dvs. nyttigheter, utrustning) som jordeböckerna innehöll. Priset sattes av kronofogden och särskilda deputerade från socknarna varje år i november när årets skördar salufördes, och skulle avspegla marknadspriset vid tillfället. Fr.o.m. 1869 förlorade denna prissättning sin betydelse för debiteringen.

Mantalslängden var i sin tidigaste form en kvarntullsmantalslängd över kvarnskatt, som erlades vid malning av spannmålen. Redan 1635 föreskrevs att mantalslängder skulle föras. De låg sedan till grund för de många övriga längder som upprättades av häradsskrivarna. Fram till 1860 finns mantalslängd både i häradsskrivarens arkiv, i länsstyrelsens arkiv och i kammararkivet i Stockholm. Fr.o.m. 1861 finns de i de två förstnämnda arkiven. Mellan 1600 och 1779 skötte särskilda mantalskommissarier mantalsskrivningen, men från 1779 upprättades även dessa längder av häradsskrivaren. Mantalslängderna har varierande utformning både lokalt och över tid. 1804 utkom föreskrifter rörande en riksgemensam utformning av dessa.

Mantalslängderna är topografiskt upplagda utefter socknarna i fögderiet och man använde sig av ett kolumnsystem. Ibland ser man även en uppdelning efter fastigheternas skattenatur i skatte-, krono- resp. frälsehemman och torp. Under gårdarna redovisas sedan befolkningen (alla över mantalsbar ålder). Adeln är ej upptagen då den ej betalade grundskatt. Både mantalsskrivna och icke mantalsskrivna skulle införas i mantalslängden, vilket fastslogs 1673. Mantalen redovisas i siffror. Periodvis noterades dock endast hushållsföreståndaren, som var den som ansvarade för att betala mantalsräntan. Från 1700-talet blev längderna successivt utförligare vad gäller personuppgifter, då alla människor som liv ägde skulle upptagas här. Många nämns dock endast med en siffra och ej med namn. Först på 1800-talet blev uppgifterna fullständigare. Personernas ålder anges då ofta. Civilstånd anges i viss utsträckning. Efternamn finns ofta utskrivna men ej alltid patronymikon. För huvudpersonen anges också ofta yrkestitel. Skatter och skattebefrielser redovisades också i kolumner. Om man ej finner en person i kyrkböckerna är det möjligt att den kan återfinnas här. Mantalslängderna är uppställda efter jordeboken. Fr.o.m. 1811 skulle även kyrkoskrivningshandlingar, så som husförhörslängden, användas vid upprättande av längderna, som då kontrollerades av pastorn. För dem som ej återfanns i mantalslängden skulle särskilda register upprättas. För att hitta dem som ej varit mantalsskrivna av någon anledning, det gäller t.ex. de som arbetat tillfälligt på orten, kan man söka i särskilda längder för icke mantalsskrivna (exempelvis längder över utlänningar).

Mantalsränta (eller hemmantalsränta) kallades ofta ”den extra ordinarie räntan”. Denna skatt upptogs i mynt beräknat på mantal, vilket i sin tur var beräknat efter jordinnehav. En normalstor gård räknades som 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal. Mantalspenningen betalades av hushållsföreståndaren för varje arbetsför människa mellan 15 och 63 år på gården. Från 1620 infördes en personlig skatt benämnd mantalspenning, vilken varade t.o.m. 1938. Man ska ej blanda ihop mantalsränta och mantalspenning. Mantalspenning var en personlig skatt medan mantalsräntan var beräknad på jorden.

Genom mantalslängderna fick man överblick över befolkningen. I dessa kan finnas uppgifter om folkets ekonomi, hälsa, tillgångar och vanor, till exempel alkohol- och tobaksbruk. Vid omläggningen av folkbokföringssystemet 1991 upphörde mantalslängden.

Som grundval till taxeringslängderna låg mantalslängderna och taxeringslängderna uppstod genom behovet av komplettering till dessa. Dessa uppställdes, liksom mantalslängden, topografiskt. Personredovisningen i taxeringslängderna är mer summarisk men hushållens huvudperson redovisas. Ursprungligen gjordes separata taxeringslängder för varje skatt. Så småningom lades den allmänna bevillningen (grundskatten) samt lön- och betalningsavgiften i samma längd. Från 1740 skulle fem särskilda speciallängder eller ”extrakt” utefter ståndstillhörighet upprättas. Med tiden tillkom fler skatteslag såsom fastighetsskatt, inkomstskatt och förmögenhetsskatt. Från slutet av 1700-talet skrev häradsskrivaren inkomstlängder över skattskyldiga inkomsttagare. Dessa längder liksom fastighetstaxeringslängder kallades enbart taxeringslängder, men från c:a 1870 börjar man skilja ut fastighetstaxeringslängderna, som i häradsskrivarens i Gripsholms fögderi arkiv återfinns fr.o.m. 1890.

Under 1900-talet ersattes ränta och tionde med våra nuvarande inkomst- och förmögenhetsskatter. Dock fanns dessa typer skatter även tidigare och dessa längder kan återfinnas i häradsskrivararkiven. 1979 infördes skattelängder som ersatte inkomst- och debiteringslängd.

Uppbördsboken upprättades länge i början av varje år i samband med skatteuppbörden, ursprungligen som anteckningar på uppbördsstämman men snart som böcker som upprättades innan denna ägde rum. Uppgifter om de olika skattesummorna, vilka nedtecknades på det ena uppslaget, hämtades från jordeboken samt ur mantals- och taxeringslängder. På det andra uppslaget skulle antecknas vad som faktiskt uppbars i skatt. Sedan sändes boken till länsstyrelsen för kontroll. Restlängder respektive avkortningslängder/avskrivningslängder upprättades sedan för den skatt som ej kunnat uppbäras vid uppbördstillfället. På restlängden hamnade de som försummat att infinna sig. Ibland utlystes en extra stämma för insamling av restskatterna. På avkortnings-/avskrivningslängden hamnade de som man visste ej skulle komma att betala skatterna (vilka då blev befriade), samt till sist de som ej betalat trots uppskov. Äldre tiders uppbördsböcker saknas i Häradsskrivarens i Gripsholms fögderi arkiv.

I denna serie har samlats diverse överblivna handlingar rörande skattläggning som över tid av någon anledning arkiverats tillsammans. Dessa har ej kunnat fördelas på andra serier av olika skäl, bl.a. tidsmässiga. Den som förgäves sökt efter en särskild handling rekommenderas att söka i dessa volymer.

De lokala skattemyndigheterna bildades 1967 och hade hand om skattskrivningen av invånarna i sitt distrikt (fögderi). De ersatte de tidigare häradsskrivarna på landet och kronouppbördsmyndigheterna i städerna.

De lokala skattemyndigheternas arkiv består främst av olika längder. Mantalslängderna fungerade som befolkningsregister. Fastighetslängder innehåller uppgifter om ägare och taxeringsvärden. Inkomstlängderna lämnar uppgifter om taxerad inkomst och debiteringslängderna anger pensionsgrundande inkomst. De två sistnämnda ersattes fr.o.m. 1979 av skattelängder.

Sjömanshus