Med kyrkoarkiv avses här den samling handlingar som förtecknats och som alstrats av den kyrkliga förvaltningen. Kyrkoarkiven innehåller ofta handlingar i större mängd från 1600-tal och framåt, men enstaka ännu äldre handlingar kan förekomma. Man brukar dela upp kyrkoarkiven i två delar. Den första delen utgörs av Ministerialböcker eller kyrkböcker. Den andra av ”övriga handlingar”. När folkbokföringen 1 juli 1991 övertogs av lokala skattemyndigheten, avslutades de gamla ministerialböckerna och nya upprättades (oftast datoriserade), men nu endast för Svenska kyrkans egna medlemmar. Kyrkböckerna levererades därefter till respektive Landsarkiv. Övriga handlingar, såsom protokoll, ekonomisk bokföring, juridiska handlingar, dokumentation av kyrkliga fastigheter och byggnader med mera, fortsatte att föras fram till 31 december 1999, då hela kyrkoarkivet avslutades (utom beträffande begravningsväsendet på de orter där detta också fortsättningsvis handhas av Svenska kyrkan, d.v.s i hela Sverige utom Stockholm och Tranås), varefter också dessa delar levererats. Från och med 1 januari 2000 måste Svenska kyrkans församlingar och samfälligheter föra helt nya arkiv.

I Landsarkiven är det inlevererade kyrkoarkiven uppställda på samma sätt som de var lokalt. Varje kyrkoarkiv är alltså bevarat intakt.

Sockenstämmoprotokollen ingår i kyrkoarkiven bland de kyrkokommunala handlingarna (serie KI). I protokollen behandlas förvaltningen av socknens verksamheter och tillgångar. Ordinarie sockenstämmor hölls två gånger/år i maj och september till år 1862 då de upphörde och ärendena uppdelades på kyrklig och borgerlig kommun med kyrkostämma och kommunalstämma som beslutande organ.

Sockenstämmorna var från början allmänna men blev så småningom i första hand en angelägenhet för de besuttna, jordägande sockenborna, eftersom rösträtten var graderad se fyrk. Störst inflytande hade dock sockenprästen som var självskriven ordförande och förde protokoll samt ansvarade för att besluten verkställdes.

Bland sockenstämmans äldsta uppgifter märks byggande och skötsel av kyrka och prästgård samt utövandet av kyrkotukt. Stämman fungerade som domstol och kunde utdöma böter eller stockstraff för den som bröt mot kyrkodisciplinen eller levde osedligt. Under 1700-talet fick sockenstämman ansvar för skola och fattigvård. Vid sockenstämman utsågs också socknens funktionärer och förtroendevalda ( t ex sockenskrivare, sockenskräddare och sexmän). Där fattades också beslut i andra gemensamma angelägenheter som t ex byggande av broar, vägunderhåll och sockenmagasin.

Understödsinstitution för sjöfolk och efterlämnade nära anhöriga. Sjömanshusen skulle även samla och meddela upplysningar om inhemskt sjöfolk och för handel avsedda företag.

Tillkomst: Sjömanshusinstitutionen räknar sitt ursprung från 1748 års kofferdireglemente, vari stadgades att ett sådant skulle inrättas (i Stockholm) med syfte att ge skadade eller uttjänta sjömän ett visst årligt underhåll under deras återstående levnad. Klagomål hördes från andra städer, vilka menade att sjömän från andra orter än Stockholm missgynnades. Redan 1752 tillerkändes stapelstäderna rätt att för egen räkning disponera influtna sjömanshusmedel. Härigenom skapades förutsättningar för dessa att inrätta egna sjömanshus. Formellt föreskriven skyldighet förelåg ej förrän Kungl. Maj:t 1864 ålade kommerskollegium att tillse att samtliga stapelstäder inrättade sjömanshus.

Åligganden: särskilt arkivbildning

1. föra inskrivningsregister, mönstringsböcker och särskilda förteckningar
2. utfärda sjöfartsbok åt var och en som inskrivits vid sjömanshuset
3. påmönstra och avmönstra sjöfolk och upprätta sjömansrulla
4. uppbära och till direktionen redovisa alla inflytande avgifter och inkomster m.m.
5. meddela redare och skeppsbefälhavare anvisning på tjänstsökande
6. medla vid uppkommande mindre tvister mellan befälhavare och besättning, eller mellan besättningsmän inbördes.

Omorganisation: Sjömanshusen förstatligades 1 juli 1961, varvid ett tiotal indrogs. Verksamheten övertogs därvid dels av statliga sjömanshus (inordnade i den allmänna arbetsförmedlingen), dels av statliga sjömansnämnder, dels av nybildade privata stiftelser. 1969 omvandlades sjömanshusen till renodlade sjömansförmedlingar.

Gallring: Se Riksarkivets gallringsbeslut nr 107 av den 26 oktober 1964.

• Kungl. Reglemente av den 4 mars 1870 (SFS 1870, nr 16)
• Kungl. förordning av den 13 juli 1911 (SFS 1911, nr 86)
• Kungl. kungörelse av den 9 juni 1939 (SFS 1939, nr 306)
• Kungl. förordning av den 14 april 1961 (SFS 1961, nr 87)