Prästeståndet i Sverige

Arkiv:
Länk:

Prästeståndet (officiellt Högvördiga Prästerskapet), i Sverige ett av de fyra ständer som ägde rätt till politisk representation vid ståndsriksdagen fram till representationsreformen 1866.

Före reformationen var kyrkan en egen makt i Sverige med representation som ledamöter i det kungliga rådet. Biskopar och präster ägde stora gods. Under reformationen förändrades deras position märkbart. I ekonomiskt avseende förlorade de många av sina egendomar, och organisatoriskt lydde de inte längre under påven. Vid riksdagen i Västerås 1544 kallades prästerskapet som ett eget stånd under adelsståndet och över borgarståndet och bondeståndet, och lydde därmed under regenten.

I regel var ärkebiskopen prästeståndets talman vid riksdagarna. Då Sverige var ett kristet land, där regenten måste vara av den rätta tron och ärkebiskopen under lång tid styrde över universiteten, ägde dock prästeståndet ännu ett avsevärt inflytande, fastän detta var mera indirekt än före reformationen.

Vid riksdagarna från åtminstone 1582 till 1834 sammanträdde prästeståndet vid Själakoret i Storkyrkan, Stockholm. Närvarade vid ståndsmötena gjorde biskoparna och representanter för de olika stiften. Vid dessa ståndsmöten överlade prästeståndet i aktuella frågor och enades om beslut som ståndet senare förde fram till riksdagen.

I Sveriges ståndsriksdag fanns det fyra samhällsgrupper med politisk representationsrätt, vilka förutom prästeståndet var adelsståndet, borgarståndet och bondeståndet. I mars 1809, under Finska kriget, sammankallades representanter för de i Finland verkande delarna av den Svenska kyrkans prästeskap till Borgå lantdag, och genom att storfursten av Finland Alexander I utfäste sig att beakta deras privilegier uppstod ett separat finländskt prästestånd.[2] I både Sverige och Finland räknades prästeståndet som det andra av ständerna efter adelsståndet. Utanför Norden utgjordes dock första ståndet av ett andligt frälse, medan världsligt frälse representerades i det andra ståndet.

Riksdagsordningen av 1617 föreskrev, att i första hand ärkebiskopen vid riksdagens öppnande skulle föra ordet för alla de ofrälse stånden, och han blev prästeståndets självskrivne talman. De första allmänna bestämmelserna om de ofrälse ståndens sammansättning gavs genom 1634 års regeringsform: Prästeståndet skulle enligt denna utgöras av biskopar och superintendenter, två representanter för vart domkapitel och en för prästerskapet ”av varje tvenne härad”. Prästståndets riksdagsrepresentanter kallades clerus comitialis.