You were redirected here from plats:no:start ».

Norge (NO) land

Översikt

Karta: Norge i Norden,
Arkiv:
Länk: ISO 3166-2:NO, Landskap i Norge, Norges kommuner,

Norges amt: (från tyskan, egentligen ämbete eller ämbetsdistrikt) betecknade från 1662 de danska och norska förvaltningsområdena, och ersatte de tidigare enheterna län och syssler. Det gjordes skillnad mellan stiftamt eller huvudamt och de underliggande amten (underamten).

Norges fylken: är förvaltningsområden i Norge från 1919, och motsvaras av län i Sverige. Ett fylke är en regional administrativ enhet (förvaltningsenhet) och indelas i kommuner. Det finns totalt 19 fylken i Norge. Varje fylke har ett nummer. Nummer 13 används inte längre, eftersom nummer 13 (Bergen) och nummer 12 (Hordaland) slogs samman 1972.Jan Mayen, Svalbard, Bouvetön, Peter I:s ö och Drottning Mauds land har en särställning och ingår inte något fylke.

Konungariket Norge

Historik

800-tal

blir Norge ett enat rike

1200-tal

Norges storhetstid, Norgesväldet har överhöghet över: Färöarna, Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Hebriderna, Man, Island och Grönland. Enligt vissa historiker innebar Digerdöden år 1349 ett hårt slag, och landet hamnade i skuggan av sina grannländer.

1397-1523

genom Kalmarunionen och giftermålet med det danska kungahuset kom Norge under danskt inflytande.

Den ursprungliga norska högadeln gick starkt tillbaka och förlorade inflytande.

1600-talet

Under åren med Danmark förlorade Norge på 1600-talet några av sina gamla territorier, landskapen Bohuslän (Båhuslen), Jämtland (Jemtland), Härjedalen (Herjedalen) och socknarna Idre (Idre) och Särna (Serna) till Sverige.

1660-

Efter införandet av envälde i Danmark-Norge 1660 blev de tidigare länen från 1662 ersatta av amt, i såväl Norge som Danmark. De fyra huvudlänen i Norge omorganiserades till fyra stift- eller huvudamt: Akershus, Kristiansand, Bergen och Trondheim. Dessutom infördes åtta underliggande amt:

1800-talet

1814-: Napoleonkrigen, med Danmark som förbundsförvant med Frankrike, betydde slutet för danskarnas tid i Norge. Vid fredskongressen i Kiel år 1814 tvingades Norge att gå med i en personalunion med Sverige, men utan öarna i Nord-Atlanten.
1814: Kraftiga nationella invändningar ledde emellertid till en norsk författning och valet av Kristian Fredrik till kung 17 maj 1814. Men den svenske kronprinsen, senare kungen Karl XIV Johan vägrade erkänna Norges självständighet och Sverige gick till anfall. Efter några veckors krig, blev ett fredsavtal mellan Sverige och Norge undertecknad i Moss den 14 augusti 1814. Genom konventionen i Moss gick Norge i en personalunion med Sverige. Anmärkningsvärt var att Norge inte längre skulle vara en erövring tillhörande den svenska kungen, utan vara en jämbördig part i en personalunion. Norge behöll sin nya grundlag med de förändringar som unionen krävde, och nationalförsamlingen Stortinget valde den svenske kungen Karl XIII till kung även i Norge den 4 november.
1890-talet: På 1890-talet hade Norges olust med unionen ökat starkt. Att Sverige gång på gång nekat Norge att ha en egen utrikespolitik och ett eget konsulatväsen bidrog till detta. Det senare hade rent praktiskt en stor betydelse för den betydande norska handelsflottan. Det hela kulminerade med att Stortinget år 1905 beslutade att Oscar II inte längre kunde räknas eller fungera som norsk konung eftersom han motiverade sitt nekande till regeringens avskedsansökan med att han inte kunde utse en ny regering, sedan regeringen avgått i protest. Regeringen avgick i protest när kungen inte ville stadfästa Stortingets beslut om ett norskt konsulatväsen. Många fruktade att krisen kunde sluta som år 1814, att Sverige återigen skulle gå till krig mot Norge och som den starka parten diktera en bitter fred. Förhandlingar i Karlstad mellan de båda ländernas regeringar lyckades dock skapa ett fredligt slut på unionen. Den norska tronen erbjöds de svenska prinsarna, men alla tackade nej. Det blev istället Danmarks prins Carl som tackade ja, och valdes till kung - men endast på villkoret att det norska folket först fick säga sitt i en folkomröstning om monarki eller republik. 75 % röstade för kungadömet och prins Carl kröntes i Nidarosdomen som Håkon VII av Norge. Hans son Alexander, som han hade med sin drottning Maud, upphöjdes till kronprins och fick namnet Olav (Olav V av Norge).

1900-talet

1905-: Norge blev fullt självständigt 1905 genom att ensidigt förklara sin självständighet från den Svensk-norska unionen. Därigenom avskaffades den gemensamma kungamakten och utrikespolitiken, som i princip var det enda gemensamma politikområdet. Tidigare hade riksståthållarämbetet avskaffats, men kronprinsen eller hans son som uppnått myndig ålder kunde dock vid unionsupplösningen fortfarande vara vicekung av Norge. Dessutom fattades vissa beslut av kungen i Stockholm med närvarande norska statsråd.