Detta är en gammal version av dokumentet!
DomkapitelDomkapitel är i såväl medeltida som nutida katolsk eller anglikansk mening ett kollegium av präster kallade kaniker (latin: canonici), som är knutna till en domkyrka och förrättar daglig korbön där. På svenska kallades dessa präster vid en domkyrka även domherrar eller korherrar. Domkapitlets mest betydelsefulla uppgift i många katolska stift är och var under medeltiden att välja sitt eget stifts biskop, vilket i någon mån är analogt med kardinalkollegiets påveval idag, eftersom även kanikerna utsågs av biskopen för att välja sin efterträdare. Denna rätt fick domkapitlet 1215 vid fjärde lateranska mötet i Rom, men senare inskränktes valrätten av att valet skulle bekräftas av påven. Kanikerna skulle be tidegärdens böner sju gånger om dagen, dessa bönetimmar kallades på latin hora canonicae, därav namnet kanik på dess medlemmar. I Svenska kyrkan har domkapitlet snarare efter reformationen varit och är ett viktigt kyrkligt förvaltningsorgan som sköter verksamheten och förvaltningen i stiftet. Vid sidan av domkapitlet verkar stiftsfullmäktige som ett andra förvaltningsorgan för stiftet. Domkapitlet har under historien haft domsrätt i Sverige i vissa frågor, till exempel äktenskapsfrågor, frågor rörande enskilda präster och om vad som skedde på kyrkans egendom etc. Även efter reformationen har domkapitlen haft en viss roll vid biskopsval i Svenska kyrkan, men de väljer inte längre själva biskop. Före reformationen (1527)Samtliga svenska stift hade under medeltiden domkapitel som själva valde sin biskop och som sedan presenterade valet för påven. Ett fåtal sådana domkapitel finns kvar i Tyskland, Schweiz och Österrike. I Norden försvann de gamla domkapitlen relativt snart efter reformationen. 1527 försvann deras rätt att välja biskop. När domkapitlen återupprättades i Sverige och Finland (men inte i övriga Norden) under 1600-talet var det först som konsistorium och lärarkapitel i stiftsstäderna. Domkapitlen fick dels rätt att ha översyn över utbildningsväsendet, dels rätt att döma i allvarligare brottmål från sockenstämman (äktenskapsbrott med mera), dels att fungera som första dömande instans för prästerna i deras ämbetsutövning (fram till 1949), dels att förvalta sitt område beträffande tillsättningar av ämbeten, fattig- och åldringsvård och ekonomi. För översynen företogs visitationsresor inom jurisdiktionens område. Domkapitlens beslut kunde överklagas till Consistorium regni. Reformationen fram till 1936Samtliga svenska stift hade under medeltiden domkapitel som själva valde sin biskop och som sedan presenterade valet för påven. Ett fåtal sådana domkapitel finns kvar i Tyskland, Schweiz och Österrike. I Norden försvann de gamla domkapitlen relativt snart efter reformationen. 1527 försvann deras rätt att välja biskop. När domkapitlen återupprättades i Sverige och Finland (men inte i övriga Norden) under 1600-talet var det först som konsistorium och lärarkapitel i stiftsstäderna. Domkapitlen fick dels rätt att ha översyn över utbildningsväsendet, dels rätt att döma i allvarligare brottmål från sockenstämman (äktenskapsbrott med mera), dels att fungera som första dömande instans för prästerna i deras ämbetsutövning (fram till 1949), dels att förvalta sitt område beträffande tillsättningar av ämbeten, fattig- och åldringsvård och ekonomi. För översynen företogs visitationsresor inom jurisdiktionens område. Domkapitlens beslut kunde överklagas till Consistorium regni. Domkapitlet utgjordes av biskopen som ordförande, domprosten som vice ordförande, och därtill som bisittare, beroende på stift, teologie professorer från antingen Uppsala universitet, Lunds universitet eller Åbo akademi (fram till 1809) eller lektorer från stiftets gymnasium. I normalfallet bestod alltså ett svenskt domkapitel fram till 1936 av biskopen, domprosten och stiftsstadens gymnasielektorer. Det innebar att prästkandidaterna examinerades i prästexamen av sina tidigare gymnasielärare. |
RA
| ||||||||||||||||
