Ståndsriksdagen (SE)

Sveriges ståndsriksdag

Arkiv:
Länk:

Ståndsriksdagen eller Rikets ständer (Riksens ständer alt Svea rikes ständer) som från början av 1600-talet blev det officiella namnet på riksdagen som institution i Sverige.

Förr ansågs Arboga möte år 1435 vara den första riksdagen, men det finns inget som tyder på att det skulle ha funnits någon allmoge med vid det mötet, endast de två högre stånden och köpmännen (representanter från köpstäderna, alltså borgarna). Idag anses istället kallelsen till ett ej genomfört möte i Uppsala år 1436 vara första gången alla fyra stånden explicit inbjöds.

Termen stånd, ständer, inkom i Sverige genom tyskar i Gustav Vasas tjänst och användes till en början för att beteckna alla, som på något sätt deltog i det offentliga livet — såväl folkgrupper som individer (varje arvfurste var ett stånd), såväl riksdagens ledamöter som deltagarna i landskapsmötena (ständerna i landsorten), men småningom inskränktes ståndsnamnet till de fyra samhällsklasser, efter vilka riksdagen blev fördelad.

Även under början av nya tiden togs riksdagens medverkan framför allt i anspråk vid politiska kriser — revolutionära förändringar i tronföljden, beslut om krig, politiska rättegångar, för vilka riksdagen uppfattades som normalt forum —, men den började nu också användas till att stifta lag — första gången i Västerås 1527 — och för att pålägga nya skatter — första gången troligen 1544. Därigenom uppstod frågan om riksdagens kompetens i förhållande till landskapsmenigheterna, som förut haft att omedelbart besluta i dessa ärenden. Inte nog med att detta röjde en tendens att anse de valda riksdagsmännens mandat begränsat av innehållet i deras av valmännen givna fullmakter, utan riksdagarnas beslut underställdes också ”ständerna i landsorten” till bekräftelse — något som särskilt Karl IX ansåg behövligt.

Men då prästerskapet 1614 under hänvisning till kommittenternas (valmännens) rätt, tvekade att anta den förändring i landslagen som hovrättens inrättande innebar, hävdade Gustav II Adolf riksdagens definitiva beslutanderätt, och efter denna tid kan riksdagens befogenhet att medverka till att stifta lagar å folkets vägnar anses vara stadgad.