Bondestånd (SE) riksdag

Bondeståndet i Sveriges ståndsriksdag

Arkiv:
Länk: Regeringen

Bondeståndet (officiellt Hedervärda ståndet) var ett av de fyra ständerna som ägde rätt till politisk representation vid ståndsriksdagen fram till representationsreformen 1866. Det kallades officiellt för det hedervärda ståndet under ståndsriksdagens tid.

Grovt sett utgjordes bondeståndet av självägande bönder och bergsmän.
Bönder kallades under Sveriges äldsta samhällsskick bofasta fria män, i motsats till fria män (”lösker man”), som inte var bofasta samt trälar. Bönderna kallades odalbönder, om de ägde sin jord och om den under några generationer varit arvejord (odalrätt). Bönder kallades också de som hade brutit hemman på allmänningarna (avlingejord), och landbönder (landbor), om de innehade andras jord på lega (arrende).

Till bondeståndet räknades också bergsmän, såväl ägare av bergsmanshemman (skattehemman) som av bergsfrälse (kronojord med särskilda friheter). I äldre tid stod bergsmännen det världsliga frälset nära och innehade i många fall skattefrihet. I riksdagarna företräddes dock åtminstone bergsmännen i Falun genom borgarståndet från åtminstone 1527.

Skattebönder: De självägande bönderna, som betalade skatt (dvs ägde skattehemman), fick med tiden namnet skattebönder och bildade kärnan i vad man vanligen menar med bondeståndet. Dessa fastigheter behövde ha en storlek som kunde försörja en familj. Den som brukade mindre var torpare och hade ingen riksdagsrepresentation.

Bondeståndet skulle representeras av en bonde från varje härad. Ingen fick enligt RF vara riksdagsman, som inte var bofast inom Sveriges och Finlands gamla gränser, men detta tillämpades inte på de genom frederna i Brömsebro och Roskilde vunna landskapen. Ofta valde dock två angränsande härader att gå samman om en gemensam representant för att minska kostnaderna för riksdagsmannen.

Bönderna åter brukade utse en bland de sina att tala och svara på rikssalen, dock utan företräde för de övriga ledamöterna. 1644 finns den benämnd som ”förespråkare”. Först 1689 omnämns förekomsten i bondeståndet av en ”talman”. En viktig roll i bondeståndet hade sekreteraren, även kallad för ”edsvurne skrivare”, som enligt Ordningen för ständernas sammanträden 1617 tillsattes av konungen.