Ett stift eller biskopsdöme är en administrativ region i kyrkoprovinser i vissa kristna samfund. Det geografiska stiftet leds av en biskop, men i romersk-katolska kyrkan kan ett stift även vara ett kloster som leds av ett kapitel av munkar och en abbot. Ibland förekom/förekommer även en kombination av biskopssäte och kloster, där klostrets munkar utgjorde domkapitel.
Flera stift tillsammans leds av en ärkebiskop (och kallas inom den romersk-katolska kyrkan för kyrkoprovins), vars eget stift kallas ärkestift. Stiften är i sin tur indelade kontrakt och församlingar, som är den minsta enheten i alla kristna kyrkor. En sådan indelning gäller i synnerhet inom romersk-katolska kyrkan och inom de nationella evangelisk-lutherska kyrkor som övertog dess roll efter reformationen. Stiftens organisation kan variera mellan olika kristna samfund och olika länder.
Domkapitel är i såväl medeltida som nutida katolsk eller anglikansk mening ett kollegium av präster (kaniker (canonici) eller korherrar) som är knutna till en domkyrka och förrättar daglig korbön där.
Domkapitlet sköter verksamheten och förvaltningen i stiftet. Vid sidan av domkapitlet verkar stiftsfullmäktige som ett andra förvaltningsorgan för stiftet. Domkapitlet har under historien haft domsrätt i Sverige i vissa frågor.
När domkapiteln återuppfördes under 1600-talet var det först som konsistorium och lärarkapitel i stiftsstäderna. Domkaptitlen hade dels att ha översyn över utbildningsväsendet, dels att döma i allvarligare brottmål från sockenstämman (äktenskapsbrott med mera), dels att fungera som första domsinstans för prästerna i deras ämbetsutövning, dels att förvalta sitt område beträffande tillsättningar av ämbeten, fattig- och åldringsvård och ekonomi. För översynen företogs visitationsresor inom jurisdiktionens område. Domkapitlens beslut kunde överklagas till consistorium regni.
Domkapitlet utgjordes av biskopen som ordförande, domprosten som vice ordförande, och därtill som bisittare, beroende på stift, teologie professorer från antingen Uppsala universitet, Lunds universitet eller Åbo akademi (fram till 1809) eller lektorer från stiftets gymnasium.
Den kyrkliga jurisdiktionen reglerades av prästståndets privilegiebrev, kyrkolagen och kungliga resolutioner. Den kyrkliga jurisdiktionens omfång var en stor politisk fråga under hela 1600-talet, där den världsliga maktens domstolar och kyrkans sockenstämmor och domkapitel stred om överhet över den andres domsrätt. Innan Karl XI år 1684 fastslagit gränserna till den världsliga maktens fördel, hade domkapitlen och sockenstämmorna att besluta om prästståndets arvsfrågor, gravrätts- och begravningsfrågor, sabbatsbrott och utebliven kyrkogång, faderlösa prästbarns förmyndare, samt disciplinmål i kyrkorummet (slagsmål, dryckenskap och bråk i kyrkan). Dessa frågor överfördes 1684 till häradsrätterna och rådhusrätterna. Domkapitlet kunde därefter heller inte avsätta en präst som misskött sig, endast varna eller utdöma visstids avstängning. Frågor om avsättning överfördes till hovrätten för bedömning. Däremot behöll domkapitlet rätten att höra en blivande präst, samt att bedöma om prästvigning och pastoralexamen.
Domkaptilen hade äktenskapsfrågor, till exempel äktenskapsskillnad, på sitt bord fram till 1734 års skilsmässolag, då den världsliga rätten övertog en del av rättsområdet. I religiöst hänseende var dock det par som skilt sig fortfarande tvungna att få äktenskapsskillnaden erkänd av domkapitlet efter 1734, för att betraktas som skild och därmed kunna bli vigd med någon annan. Domkapitlet hade också remitteringsrätten till den världsliga domstolen i dessa frågor, och det var fortfarande dit makar i osämja skickade sin skilsmässoansökan.
Dessa bestämmelser bestod till 1936 års domkapitellag.
Ett kontrakt eller prosteri (på danska provsti, på norska prosti) är en pastoral samverkansenhet inom vissa kristna samfund. Benämningen prosteri används bland annat inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och några kontrakt inom Svenska kyrkan bär namnet Domprosteriet. Inom romersk-katolska kyrkan och anglikanska kyrkan kallas motsvarande område för dekanat (engelska: deanery).
Inom Svenska kyrkan har kontrakt funnits sedan medeltiden. År 1999 var Svenska kyrkans 13 stift indelade i 169 kontrakt. Ett kontrakt består av flera pastorat och har ansvar för det prästerliga och diakonala arbetet, och är ingen administrativ enhet annat än i samband med val då kontrakten utgör valkretsindelning för de regionala valen till stiften. När prästerna i ett kontrakt under kontraktsprostens ledning samlas till regelbundet återkommande överläggningar kallas detta kontraktskonvent.
Den finländska kyrkan behöll indelningen med prosterier efter delningen av riket 1809. I och med att den kyrkliga förvaltningen på lokalplanet har vuxit har prosterierna i kyrkan mist en del av sin betydelse. Verksamheten leds av kontraktsprosten som är en av områdets kyrkohedar.
Hovkleresiet står utanför stifts- och kontraktsindelningen.
Pastorat är en indelningsenhet inom en kyrka och består av en eller flera församlingar.[1] Ett pastorat är verksamhetsområdet för en kyrkoherde, som är dess ledare.
Före 2014 avsåg pastorat en kyrkoherdes (tidigare pastors) tjänstgöringsområde. Ett pastorat kunde innehålla en församling (enförsamlingspastorat) eller flera församlingar (flerförsamlingspastorat). I ett flerförsamlingspastorat kallades kyrkoherdens egen församling vanligtvis för moderförsamling och de övriga annexförsamlingar. Vissa pastorat saknade moderförsamling. Om pastoratet innefattade fler än en församling, samverkade dessa i ekonomiska frågor genom en kyrklig samfällighet (som också kunde omfatta flera pastorat). Från 2014 är pastorat detsamma som enpastoratssamfällighet.
Genom beslut den 21 augusti 1786 delade stiften upp pastorat i tre klasser i avseende till kyrkoherdens löneförmåner; de präster med högre lärdomsmeriter hamnade i första eller till viss del andra klassen. Genom lagen angående tillsättning av präster den 26 oktober 1883 upphörde uppdelningen av pastorat i klasser.
En församling är inom kristna samfund en grupp som regelbundet firar gudstjänst och bedriver olika verksamheter tillsammans. I Sverige och Finland har sedan medeltiden territoriet för en kyrkas och en kyrkoherdes territoriella församling utanför städerna inom Svenska kyrkan traditionellt kallats socken.
Vanligen leds en församling av en präst eller pastor (i den tidiga kyrkan av en biskop), som leder gudstjänsterna och ansvarar för undervisning och själavård. Det förekommer även lekmannaledda församlingar, i synnerhet inom små frikyrkoförsamlingar.
Församlingar är organiserade på olika sätt i olika samfund. I vissa frikyrkor är församlingarna fristående och oberoende (kongregationalism), inom andra, som Equmeniakyrkan och Evangeliska Frikyrkan, organiseras församlingarna i distrikt. I till exempel folkkyrkor som Svenska kyrkan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, Engelska kyrkan, Romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna är församlingarna underställda en biskop och ett stift (episkopalism).
En församling i Svenska kyrkan leds alltid av en kyrkoherde[1] (som kan vara det i fler än en församling), och handlar det om en domkyrkoförsamling innehar han eller hon titeln ”domprost”.[2]
En församling inom Svenska kyrkan kallades fram till relationsändringen år 2000 även för ”kyrklig kommun” (som motsats till den borgerliga kommunen).
Svenska kyrkans församlingsindelning omfattar hela landet. De absolut flesta av kyrkans församlingar är territoriella församlingar (se ovan). Begreppen stads- och landsförsamlingar förekommer. Utöver dessa finns så kallade icke-territoriella församlingar, vilka för närvarande (2006) är fem till antalet. Svenska kyrkan har också utlandsförsamlingar. Medlem i en utlandsförsamling är den medlem i Svenska kyrkan som är boende i utlandet och som har betalat medlemsavgift till församlingen. Tidigare fanns ett relativt stort antal församlingar kopplade till ett militärt förband eller en garnison, så kallade militärförsamlingar eller garnisonsförsamlingar. Den enda kvarvarande militärförsamlingen är Karlskrona Amiralitetsförsamling.
Svenska kyrkans största församling är idag Täby församling i Roslags kontrakt, Stockholms stift. Församlingen har för närvarande 46 891 medlemmar och är huvudpunkt i Roslags kontrakt.
Socken (danska sogn, bokmål sogn eller sokn, nynorska sokn), är ett ålderdomligt namn på landsortsförsamling i folkkyrkor enligt äldre indelning (kyrksocken) som även kom att få funktion som borgerlig landskommun (sockenkommun) och beskattningsenhet (jordebokssocken). Det var i Norden ett administrativt område bestående av flera intilliggande byar och tätorter. Socknen kom att få liknande funktion som Englands civil parish, som dock även kunde vara en stadsförsamling. Socknen hade en sockenkyrka, styrdes av sockenstämman, och var en föregångare till dagens kommuner.
I Norden betecknade ordet sedan senmedeltiden ett område utanför städer inom vilket befolkningen besökte gemensam sockenkyrka, präst och begravningsplats. På 1500-talet infördes även ett sockenbegrepp i Sverige och Finland som enhet för fastighetsredovisningen (jordebokssocken, senare jordregistersocken). Kyrksocknen och jordebokssocknen var i princip detsamma, men eftersom de var olika myndigheters grundläggande enheter, kom de ibland att uppvisa olikheter, men harmoniserades i Sverige från 1882 fram till 1950-talet.
I Sverige avskaffades kyrksocknen och sockenkommunen som administrativ enhet vid kommunreformen 1862, medan jordregistersocknen fortsatte att användas fram till fastighetsdatareformens genomförande åren 1976–1995. Därefter förändras inte sockenindelningen. Trots att socknen inte längre är en aktiv administrativ enhet har sockenindelningen än idag många tillämpningar, bland annat som registreringsenhet i historiska arkiv, och ligger till grund för de distrikt som inrättades i Sverige 2016.
Prebende (medeltidslat. præbenda ”kosthåll”, av lat. præbeo ”erbjuda”, ”skänka”. Uttalas [prebénnde]), var ett godsinnehav i form av gårdar eller andra ägor vars inkomst användes till att betala lönen för en viss befattning inom kyrka eller skola som inte var kopplade till pastoratet självt. Efter reformationen, då alla prebenden drogs in till kronan användes det främst om prebendepastorat, ett pastorat vars tionde var avsett att bekosta sådana befattningar.
De olika prebendepastoraten hörde till en huvudtjänst, och tillsattes därför genom att någon fick huvudtjänsten och inte genom särskild ansökan eller tillsättning.
Benämningen har uppkommit av att inkomster från vissa församlingar anvisades till gemensamt underhåll åt munkar och klerker (præbenda quotidiana in refectorio ad majorem mensam) och sedermera anslogs till underhåll åt kaniker var för sig. Efter reformationen bibehölls prebenden åt biskopar och domkapitelsledamöter i Sverige, och tilldelades sedermera även teologie adjunkter vid universiteten samt några andra kyrkliga ämbets- och tjänstemän, via Uppsala universitets privilegier. Så småningom fick även professorer utanför teologiska fakulteter prebenden som löneförbättring, om de först lät prästviga sig.
Prebendepastoratens antal blev senare betydligt reducerat, och från år 1910 fanns sådana förenade endast med biskopsämbetena (med undantag för Härnösand och Luleå), de teologiska professurerna i Uppsala och Lund (med ett undantag för vardera platsen) samt med fyra teologie lektorsbefattningar (i Västerås, Växjö, Karlstad och Härnösand). Dessa avskaffades 1921–1923, så när som på två, då slutligen 1941 domprosttjänsterna i Uppsala och Lund slutade vara prebende.
Som längst levde prebendeinstitutionen kvar i Visby, där kyrkoherdetjänsten i domkyrkoförsamlingen ända fram till 1986 var biskopens prebende.