F: Handlingar, Protokoll

Mantalslängd, Mantalsskrivning
Mantalsskrivning var i äldre tider i Sverige och Finland en årlig registrering av befolkningen i en mantalslängd. Den ersattes i början av 1990-talet, i Sverige 1991 av folkbokföringen som hanteras av Skatteverket, det lokala skattekontoret, och i Finland 1993 av befolkningsregistret.

Redan 1571 uppbars Älvsborgs första lösen som en krigsskatt baserad på varje svensk innevånares tillgångar, som en föregångare till senare tiders mantalsskrivningar. En liknande skatt uppbars i samband med Älvsborgs andra lösen 1613, där skatten baserades på antalet medlemmar i hushållet. Dessa händelser involverade insamling av pengar kopplat till en militär och diplomatisk situation, snarare än den årliga registreringen av skatteskyldiga som senare mantalslängder kom att syfta till.

Då man på 1620-talet på grund av krigen behövde ytterligare skatter inrättades kvarntullsmantal som betalades av alla som malde i handkvarn. Inom kort förändrades skatten till en permanent skatt, i form av mantalspenningar, att erläggas av alla oavsett om man ägde fast kvarn eller handkvarn. Efter 1634 upphörde kvarntullen och inräknades i mantalspenningarna.

Mantalslängderna utgjorde från 1642 till 1924 i Finland respektive 1938 i Sverige årlig befolkningsregistrering med inkomstverifikationer till mantalspenningarna. Längderna upptog ursprungligen personer som var skyldiga att betala mantalspenning.

År 1652 bestämdes det att alla vuxna mellan 16 och 63 år skulle betala mantalspenning. År 1765 föreskrevs att även icke skattskyldiga skulle uppföras i mantalslängderna. Åldersgränsen höjdes år 1841 till 17 år och år 1857 till 18 år. Många var befriade från skatt: gamla, fattiga, sjuka, soldater, båtsmän, adel m.fl. Mantalsskrivningen ägde rum i slutet av varje år, då hushållsföreståndaren, oftast fadern, anmälde hushållets sammansättning i en så kallad mantalsuppgift (adress, namn, befattning, födelseår och –församling mm). Mantalsuppgifterna samlades ihop av skattemyndigheterna som sedan skrev in upplysningarna i mantalslängder.

Efter riksdelningen 1809 var utvecklingen likartad i Finland och det kvarvarande Sverige. Mantalspenningen avskaffades 1924 i Finland och vid utgången av 1938 i Sverige. Mantalslängden upphörde därmed att vara skattelängd. Den fanns kvar som folkbokföringsinstrument till den 30 juni 1991 i Sverige, till 1993 i Finland.[2][3] Mantalsskrivningen i Sverige grundades, sedan 1946, på kyrkobokföringen per den 1 november året innan mantalsåret. Det i sin tur innebar att den som mantalsskrevs i en viss församling och kommun fick en rättslig hemvist ett år i taget för beskattning.

Begreppet mantalsskrivning används inte i Sverige sedan 1 juli 1991 och sedan dess är det de uppgifter som finns i folkbokföringen den 1 november som styr var beskattningen ska ske.

Mantal
Ett mantal, eller hemmantal, var en kameral taxeringsenhet, ett besuttenhetsmått, som utgjorde grund för beskattning i Sverige (med Finland). Mantalet beräknades som regel i åker- och ängsmark, och uppskattades i tunnor (tunnland) och kappar efter hur mycket säd man kunde odla på marken. Skogsdungar och tomter räknades bort.

Talet utgjorde ett mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer (eller ”arrenden”) som hemmanet skulle prestera. Ursprungligen var måtten 1, ½ eller ¼. Hemmansklyvningar och nedskrivningar av mantalet (förmedling) ledde efter hand till förskjutningar i kvoterna (till exempelvis till ¾ eller ⅛), och efter några generationers arvskiften till väldigt svårhanterliga kvoter som 243/2048.

Som underlag för bestämmande av skattens storlek (jordeboks- och mantalsräntan), fastställdes hemmanets skattekraft genom taxering under Gustav Vasas tid. Skattekraften angavs i mantal. Ordet är bildat av 'man' och 'tal' och dess betydelse var ursprungligen 'antal man', en förteckning över vapenföra eller skattskyldiga män.[2] Standarden var då att en gård bestod av ett mantal. Mindre torp eller lägenheter som inte kunde erlägga full skatt kunde då räknas som halva eller kvarts mantal. Under de närmaste århundradena dels ?? förfinas genom förmedlingar hemmanstalen med uppkomsten av nya kvoter som ¾. Samtidigt sker ofta hemmansklyningar, vilka inte bryter upp jordeboksenheterna i sig, men väl flera ägare som brukar delar av dem. Exempelvis By No 1, 1 mantal skatte, brukas 1/2 av Per Persson, 1/4 Jöns Jönsson, 1/4 Nils Nilsson, By No 2, 1 mantal skatte, brukas 1/3 av Olof Olsson, 1/3 Anders Andersson, 1/3 av Mats Matsson. Ofrälse bönder fick normalt inte bruka mer än ett helt mantal. Vissa undantag förekom dock tidigt, bland annat kom gårdar på Gotland i samband med att landskapet tillföll Sverige 1645 ofta att räknas för mer än helt mantal trots att de hade en brukare, då de i många fall var mycket stora. Från 1700-talet lättas regelverken för jordköp upp, och många storbönder kommer att bli brukare av större jordenheter än ett helt mantal. Samtidigt blir det vanligare att gårdar eller torp skattläggs som separata enheter även när de är små, ända ned till 1/16 mantal.

En fyrk eller ett fyrktal var enhetsbenämningen för sådan beskattning som utgjorde delar av mantal. Inledningsvis utgjorde en fyrk ett hundradels mantal, men blev i slutet av 1800-talet istället åsatt ett bestämt värde. Exempelvis kallades värdet av skyldigheten att hålla områdets allfartsvägar framkomliga för vägfyrken.[3][4]

Såväl mantal som fyrken förlorade sina praktiska betydelser i samband med att kommunalskatt infördes i början av 1900-talet.