wiki.Ömans.se

Denna sida är skrivskyddad. Du kan titta på källkoden, men inte ändra den. Kontakta administratören om du anser att du bör kunna ändra sidan.
<columns 100% left 80% left>
====== Upplands ryttare - regemente ======
===== Översikt =====
  ; -1620  : [[wpsv>Upplandsfanan]] (föregångare)
  ; 1621-1667  : **[[wpsv>Upplands ryttare]]** 
  ; 1667-  : [[plats:mil:livreg-häst-äldre.reg:start|Livregementet till häst]] (efterföljare)
 \\

**Karta**:
 \\
**Arkiv**: 
 \\
**Länk**: 
 \\

===== Historik =====
  ; 1500-tal  : **Upplands ryttare** ledder sitt ursprung till de ryttarfanor som på 1500-talet sattes upp i Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke och Värmland, varav Upplandsfanan bildas efter Arboga möte (1536).
              * Dessa sammanförs till två regementen vilka enligt 1634 års regeringsform sammanfördes till ett, vars enade regemente från 1634 eller 1636 vanligtvis kallades Upplands ryttare. 
  ; 1636-  : benämns Regementet vanligtvis Upplands ryttare. Dess förste chef var Isak Axelsson Silversparre. 
           * Redan regementets föregångare hänvisas dock ibland till som Upplands ryttare: 
  ; 1667-11-26  : upphöjs regementet till kunglig livtrupp som tack för sina insatser under Karl X Gustavs fälttåg och får då namnet [[plats:mil:livreg-häst-äldre.reg:start|Livregementet till häst]].

===== Övrigt =====
  ; Efterföljare  : Livregementet till häst, Livkompaniet

saxat från [[http://aarsbokenuppland.se/onewebmedia/1946 (078-106) Upplands ryttare - Margit Hallén.pdf]] \\
Upplands ryttare, som sedermera ingingo i livregementet till häst, omtalas först på 1500-talet. Vårt försvar utgjordes vid denna tid av bondehären, som uttogs enligt allmänna värnpliktens principer, och frälset. Då Gustav Vasa behövde en stående här, kompletterade han rytteriet, som var relativt fåtaligt, med värvat folk, de s. k. landsryttarna, ursprunget till våra gamla rusthållsregementen. 

Detta system stadfästes 1536 på Arboga möte, då det beslöts »att hvilka goda karlar, ädle eller oädle, som sig själfva rusta vill med en häst, tre, fyra eller flera och därtill skaffa goda karlar och harnesk med allt tillbehör, desamme skulle årligen bekomma på hvar häst och rustning 30 marker örtug, och 6 alnar kläde eller penningar härför när kläde icke stod att bekomma; desslikes hafva fritt borgläger och fodring hela året om, eftersom sedvänja plägar vara här i landet». 

Av dessa landsryttare hade en del sina egna hemman, som de brukade, men de flesta voro förlagda till de s. k . borglägren vid kungsgårdarna. Allteftersom antalet landsryttare ökades, blevo emellertid dessa otillräckliga, och från 1655 upprättades de s.k. sto- eller avelsgårdarna, vilka voro ett slags militärkolonier. Avsikten var att så småningom anlägga ett sådant inom varje prästagäll. 

Erik XIV fortsatte på den väg hans fader slagit in och utökade försvaret ytterligare. Det blev numera allt vanligare att ryttarna avlönades genom tilldelande av kronohemman eller genom avdrag av skatt för egna hemman. Det härigenom påbörjade rusthållssystemet fullföljdes ytterligare under Karl IX. 1593 utkommer en ny förordning  : »Efter det Vi nu ingalunda vele betunga Sveriges rikes undersåtar med ryttarnas borgläger, eftersom härtill som oftast skedt är, utan hafva låtit göra den förordningen, att de skola bekomma spannmål och penningar för deras årslön, desslikes hö till deras hästar utaf hvart fögderi, där de äro förvista till, och skola sedan intet hafva att skaffa med bönderna.» Ryttarna uppdelades i stället på de olika fogdarna, och noggranna angivelser finnas om hur många ryttare varje fogde skall hålla, hur mycket pengar, spannmål och hö varje ryttare skall ha och varifrån det skall tas. 

Varje år utfärdas sedan nya förordningar, vars gemensamma innebörd är att fler och fler ryttare tilldelas kronohemman. Allt vanligare blir d et att de hålla sventjänare, som rida för gårdarna, medan antalet hästar, som hållas av självägande bönder, minskas. 

Under året 1598 ökade Upplandsfanan från omkring 300 man till nära 700 -troligen ett tillfälligt arrangemang av hertig Karl, som vid denna tid rustade för en kommande strid mot konung Sigismund. När konungen samma år landsteg i Sverige gingo Upplandsryttarna emellertid med konungen, till hertig Karls stora förtrytelse. Efter detta skrev han om dem att »de hava druckit ur de otrogna rådsherrarnas flaska» och att han alltid tänkt »att föga trohet och stadighet skulle vara hos de uppländske ryttarna». 

Att de övergåvo hertig Karl var så mycket märkligare som både Västmanlands, Dalarnes och Upplands övriga allmoge ställde sig på hertigens sida. Möjligen kan det ha berott på att fler adelsmän funnos bland upplandsryttarna än i   de övriga regementena. Att upplandsryttarna hade en mycket bestämd uppfattning i denna sak framgår av följande brev till Carl Carlsson Gyllenhjelm, skrivet sedan konungen knutit förbund med hertig Karl efter nederlaget vid Stångebro: \\
''»I gifven tillkänna, att konungen och fursten äro förlikta. Att så måtte vara, önska vi af Gud, men det synes oss underligt vara, att I förmanen oss att göra ett med fursten och eder. Icke hafva vi gjort något infall i furstens land, men fast underligt tyckes det vara, att I, som ären furstens tjänare, Jiggen i konungens land, resa upp folk emot oss, konungens edsvurna, och förmana oss till enighet. Men vi förmane eder igen, att I icke velen röfva, icke heller resa något folk konungens allmoge till skada. Vi vilja förhålla oss roliga, för väntande besked från Kungl. Maj: t, och där I icke själfva velen vara orsak till vidare olycka, så dragen in i furstendömet och förhållen eder där roliga, så äro vi goda vänner.»'' \\
Stridigheter började snart igen mellan hertigen och konungen. Under dessa utskeppades Upplandsfanan till Lifland och blev där genom belägringen av fästningen Kockenhusen så försvagad att endast ett drygt femtiotal man återstod. 1601 återvände resterna av hären till Sverige. Fö1;egående år hade en förordning tillkommit, som innebar att ett visst antal ryttare och knektar skulle årligen och stadigt hållas och underhållas antingen de vistades i hembygden eller brukades på tåg och resor. Upplandsfanans styrka bestämdes nu till 300 man. 

1603 kom en ny ryttarbeställning, som medförde en minskning av fanan till 120 man. Med inkommen ränta från nu avdankade rusthåll skulle fogdarna uppsätta ryttare, som i det civila skulle användas som fogdekarlar och tydligen utgöra ett slags reserv. En annan tillgänglig reserv bildades av dem, som begagnat sig av den friköpsrättighet, vilken nu påbjudits. Den som hade skattehemman för rusttjänst kunde nämligen slippa deltaga i bärtåg, om han betalade 30 daler. Han måste dock hålla sig beredd att ingripa »Om något påkomma kunde». Vidare skulle varje ryttare själv rida för sitt hemman. Undantag gjordes dock för dem, som tjänat länge och kunde uppsätta ''»son, måg eller annan god karl i stället»''. Med denna förordning genomfördes alltså fullständigt den äldre rusthållsinrättningen. 

Alla försök, som genom dessa förordningar gjordes för att skapa ett starkt rytteri, hade föga resultat. De svenska ryttarna flydde ständigt för de polska, och någon disciplin existerade knappast. Det berättas om några ryttare, som utkommenderats till Finland, att de där sålt sina hästar och utrustningen och begivit sig hem igen. Rytteriets brister lågo emellertid i stridssättet och ej i storleken. 1609 utgavs en ny förordning, genom vilken upplandsryttarna skulle  slippa underhålla sina hästar i fred men i stället samlas till övning en gång i månaden. Många saknade ännu hemman, men tilldelning befalldes åt alla. 

År 1614 utfärdades en lönereglering, vari stadgades att ryttaren själv skulle hålla sin häst på sin gård. För detta skulle han bekomma i allt 30 daler, varifrån emellertid avdrag skulle göras för hemmansräntan. I fält var lönen 4 daler i månaden, från vilka likaledes frånräknades det ryttaren erhöll i kläder eller proviant. Två år senare bestämdes, att inga antaganden eller avskedanden fick äga rum mellan mönstringarna. Genom dessa förordningar hade alltså rusthållsinrättningen fått en fast och varaktig form.

Gustav Il Adolf kastades ju redan i början av sin regeringstid in i långvariga krig, i vilka Upplands ryttare ständigt voro i elden. Många gånger måste nu regementet förnyas och utökas. De viktigaste förändringarna under denna tid voro dels att särskilda s. k. militiehemman inrättades, som icke fingo försäljas, förpantas eller förlänas - tidigare hade gårdarna växlat för varje generation - dels att rustning medelst sventjänare åter tilläts. Under drottning Kristinas tid bortgåvos emellertid många militiehemman i förläning och gingo därmed regementet förlustiga. 

Några bestämmelser rörande uniformen finnas ej förrän på Karl XI:s tid. Under slutet av 1500- och början av 1600-talen hade dock en del av lönen utgått i kläde, även detta bruk bortföll 1614, varefter varje ryttare fick svara för sin egen dräkt. 

Av alla klagomål till konungen över hur allmogen våldgästades och terroriserades att döma, var disciplinen i slutet av 1500- och början av 1600-talen tämligen bristfällig. Den förbättrades dock under krigsåren. En utländsk författare skriver på 1630-talet i berömmande ordalag om andan i den svenska armen och den enorma skillnaden mellan denna och t. ex. de tyska och polska härarna. 

Under Karl X Gustavs krig deltogo Upplands ryttare förtjänstfullt både i Polen och Danmark, och under den följande 
fredsperioden upphöjdes de till Konungens Livregemente, vilket namn de fingo behålla till 1791, då  en uppdelning skedde. Upplandskompanierna ha sedan haft följande namn: Livregementsbrigadens kyrassierkår, Livregementets dragonkår och Livregementets dragoner samt efter 1928 Livregementet till häst.
<newcolumn>
===== Består av =====
  * okänt kompani

=== Tillbakalänk ===
{{backlinks>.#plats}}

</columns>